Janina Kronlund

Jag har funderat en hel del på min förmåga att anpassa mig till omgivningen. Nya bekanta, gamla vänner men också jag själv har undrat - hur har det varit att byta bort Vasa mot en mindre stad? Jag vet inte vilket svar som egentligen förväntas. Är det meningen att jag borde svara att det varit förskräckligt och fasansfullt, att det inte finns tillräckligt med butiker, caféer, restauranger och helt enkelt.. människor? Är det det som folk helst skulle vilja höra? För det är ju inte så.

 

Att flytta från Vasa till en mindre stad, det känns egentligen inte någonting alls. Det bara är. Det var ju inte något förhastat beslut som liksom blev till över en natt, utan det var ett medvetet val och bakom flytten låg månader av planering. Månader av förberedelse, även om jag inte egentligen förberedde mig speciellt mycket. Funderade knappt på saken, förutom då någon annan frågade. Flytten känns så långt borta, att jag inte tänkt på det där ännu, brukade jag svara. Även då det var en vecka kvar till flytt. Samma dag jag skulle flytta bestämde jag det specifika flyttdatumet och bara konstaterade att jaha, jag flyttar nu då :D

 

Den första veckan hade jag något av en vintersemester, traskade omkring i de nya hoodsen och städade lägenheten. Det blev skoj att börja jobba, för då fick jag någonting här i min nya stad, något som är bara mitt. Jag vet inte om det makes sense. Men det här jobbet just nu är precis vad jag behöver just nu, ett drömjobb helt enkelt. Efter en höst fylld av att läsa jobbannonser (av att scrutiniza alla jobbmöjligheter som finns där ute) är jag faktiskt helt amazed att jag lyckades få just det här jobbet. Det bästa jobbet av dem alla. Och det är mitt.

 

 

Jag jobbar som marknadsföringsassistent på ett ICT-bolag. Branschen känner jag till sedan tidigare, eftersom jag jobbat inom kundtjänsten på ett likadant företag i nästan tre år. Jag tror att min anpassning till min nya hemstad blivit lättare på grund av att jag redan känner till begrepp, produkter osv. för det hade blivit betydligt tyngre ifall jag hade börjat i en helt ny bransch :) Nu är det bekanta grejer, men ur ett marknadsföringsperspektiv. Dessutom har jag nog aldrig haft ett jobb där jag fått känna att personalen tas så här bra hand om. Det är helt galet! Fina kollegor också. Har absolut ingenting att klaga på. Fick till och med ett eget rum (nu kan jag skaffa kontorsdoggo) (skämtåsido). 

 

Dessutom har det varit väldigt lätt eftersom precis allt inte var nytt för mig. Jag hade vänner här redan innan jag flyttade hit. Vi tog lägenheten i september, så alla gånger jag varit på besök under hösten har jag hunnit inreda vårt hem och fått ta in känslan av att bo här. Att flytta in med det sista lasset (kläder haha) var bara den sista etappen på flytthistorien. Till en lägenhet som redan kändes som hemma.

 

Till på köpet har vi det så lyxigt att vi bor i radhus. Våga vägra höghus :D Hatar när folk spolar och man hör hur det rinner vatten längs rören, ogillar att träffa på folk i trapphuset (står hellre och kikar i titthålet och väntar tills de gått), hatar creepyga grannar, vill kunna sjunga en trudelutt utan att vara rädd för att störa någon, vill inte höra postiljonen springa ner för trapporna fyra på morgonen, ja alltså trappor, jag hatar trappor. Alltså, jag skulle nog kunna skriva ett helt blogginlägg om hur mycket jag ogillar höghus :D 

 

Såklart derailade jag mitt halvdjupa inlägg, är inte ens förvånad själv. För att knyta ihop allt så vill jag påstå att jag är väldigt anpassningsbar. Funderar inte för mycket utan bara hittar mig själv i en situation där allt är okej. Det var aldrig meningen att det skulle vara något annat än okej :) När jag flyttade till USA för åtta år sedan (åtta lol, jag vet!!) så anpassade jag mig snabbt. Fick aldrig någon riktigt hemsk kulturchock. Det bara var. När jag kom tillbaka hem för sju år sedan så var det nästan direkt som om jag aldrig ens hade varit någonstans. Vad vill jag säga då? Sluta fundera för mycket. Låt livet bara vara, så hamnar man där man ska vara.