JANINA KRONLUND


Vad är lycka.
ditt öga väljer precis vad det vill se. antingen ser du en perfekt bild och funderar på varför ditt eget liv kanske inte är så perfekt, eller så ser du något där bakom som kanske inte alla andra ser.
 
åren efter att facebook slog igenom på riktigt så handlade det mesta om att visa hur bra man har det. alla skulle veta hur bra man har det. fast man kanske inte hade det så bra. kulisserna skulle upp. typ som ett middle class neighborhood i usa. nu dalar vi neråt och fokuserar mer på det där äkta, vi prisar det där som är äkta.
 
jag såg en ikeareklam på tv. reklamen riktade in sig på diverse småkärl för köket, typ tallrikar. tallriken de vill sälja låg i diskhon, indränkt i mat. det där som är äkta. det där som vi vanliga människor har hemma. det där som tilltalar oss just nu. inte den där drömvärlden om tallrikar som är rena två sekunder efter att vi ätit tacos med en massa såser.
 
för nu är vi trötta på fasader. nu ska sanningen fram. vi rör oss i en massa och tänker i en massa. slutligen är vi alla bara spelpjäser i de stora bolagens spel. vem ska ta ansvar för de unga som ännu inte lärt sig skilja på rätt och fel och bra och dåligt och vad man borde göra och hur man borde känna sig och vad man ska identifiera sig med. jag vet inte.
 
när man är så omgiven av dessa fina saker och fina bilder och perfekta livsberättelser från höger och vänster. då blir jag så lättad över att jag inte är tonåring idag, för mitt unga jag hade blivit så sjuttons påverkad av det här. till stor del också ännu idag. men jag är lite äldre och en gnutta klokare och jag kan scrolla förbi och jag kan se en annan verklighet bakom de där bilderna.
 
den där outtröttliga strävan efter att hela tiden vara lycklig. skit i den. lycka är inte ett tillstånd man kan befinna sig i hela tiden. det kan hända att lyckan bara kommer på besök i bland. kanske bara för en sekund. det är alldeles okej att vara lagomglad och ha skittråkigt ibland.
 
men titta på min bild för två sekunder.
 
 
sedan titta igen. lite noggrannare.
 
du ser min bild i två sekunder och sedan scrollar du förbi. det är omöjligt att hinna lägga märke till en massa detaljer. du ser helheten. med en snabb anblick ser det kanske helt okej ut. men kom ihåg att du omedvetet fortfarande väljer vad du vill se.
 
ser du några mysiga tulpaner som lyser upp februarimörkret, en gullig kvist och en mjuk soffa. något i glas, några ljusglimtar. eller ser du att tulpanvattnet är smutsigt, det är vattendroppar på bordet, vaserna är dammiga, tulpanerna spretar och kvisten är där bara för att jag råkat ha kål på själva växten.
 
kom ihåg att det är du som väljer vad du vill se.
 
jag menar inte att man tvunget ska behöva leta efter brister, det mår nog ingen bra av. men vi måste ha ett kritiskt öga. antingen ser du världen mer en lite mer positiv eller med en lite mer negativ synvinkel - och båda är lika okej. det är din värld och din uppfattning. från ditt perspektiv. men kom ihåg att någon annan kan se någonting annat och det är din uppgift att välja hur saker och ting påverkar dig. om du bara scrollar förbi och blir nedslagen av det där fina och perfekta som alla andra verkar ha, scrolla långsammare och tänk två steg längre. och om du är nere i ett mörker just nu, kom ihåg att det alltid blir ljusare. till slut.
Inspirationskälla.
en person som syns mer och mer är den alldeles fantastiska, svenska advokaten elisabeth massi fritz. har ni hört talas om henne? i samband med att #metoo exploderade så tycker jag att elisabeth också klev längre fram i rampljuset - och det med all rätt!
 
hon är en framgångsrik, kvinnlig advokat som fokuserar på brottsmål, familjerätt, socialrätt och asyl- och migrationsrätt. första gången jag hörde talas om henne så var det i en asyl- och migrationsrättsfråga; en person som bott hela livet i sverige skulle utvisas till ett land där hen inte kände någon och ingen talade det enda språket hen kunde, svenska. elisabeth stod hårt emot detta och hon är en verklig kämpe för människors rättigheter ♥
 
 
elisabeth står starkt för att vi måste få med oss männen i jämställdhetsarbetet och jag kan ingenting annat än att hålla med till tusen. det räcker inte att kvinnorna säger ifrån, männen måste vara en del av förändringen. vi måste alla dra åt samma håll. vi måste alla stå för att skapa en bättre värld för oss. jag har sagt det förut och jag säger det igen, det finns inget jag och du och vi och ni, det finns bara och endast ett vi.
 
har ni följt med media om händelsen i fittja i sverige? sammanlagt fem män åtalades (tre för grov våldtäkt och två för medhjälp till brottet). det var så sjukt vidrigt, en kvinna blev våldtagen av sammanlagt tio män. och de fem åtalade friades av tingsrätten. så otroligt vidrigt och så sinnessjukt fel. 
 
det nordiska rättssystemet är i behov av en reform gällande våldsbrott och våldtäkt. det är samma tjafs i finland och i sverige. det behövs en ordentlig samtyckeslag. rätten ska inte fråga offret på vilket sätt hen (oftast hon) uttryckte sitt nej. rätten ska fråga förövraren hur han tycker att offret uppförde sig för att hen (oftast han) uppfattade ett ja. det är inte meningen att vi ska lära våra döttrar att inte bli våldtagna - vi ska lära våra söner att inte våldta. det är allas gemensamma ansvar.
 
den avskyvärda händelsen i fittja, ja. elisabeth överklagar den friande domen (artikel) så det känns som om det fortfarande finns hopp. det nordiska rättssystemet behöver mer resurser och vi måste ställa sådana här förövrare till svars för sina gärningar.
 
jag är så sjukt stolt över att vi har sådana här fantastiska kvinnor bland oss! förutom elisabeth så vill jag nämna linnea claeson (svensk handbollsspelare) och sari somppi (regiondirektör på västra finlands brottsofferjour och också personen som fick min röst i det senaste kommunalvalet). alla dessa personer som kämpar för mänskliga rättigheter och jämställdhet, ni behövs, vi behövs! jobbet är lång ifrån klart.
 
 

  för att läsa mera och hitta henne personligen så kan du trycka HÄÄÄÄR
den sista är något utav en annonslänk som leder direkt till hennes hemsida :)
Hur man ändras.
jag tycker det är både spännande och samtidigt fascinerande hur man kan ha så olika åsikt om saker och ting. samma människa som blivit lite äldre. i maj fyller denhär bloggen tio år. jag var femton när jag började skriva. alltså, FEMTON :D ett litet barn :D stor i orden men liten på jorden :D
 
med andra ord är det inte så konstigt att man utvecklats. språkmässigt. tankemässigt. drömmässigt (om det inte finns ett sådant ord så finns det nu. kanske det är med i språkrådets nyaordslista 2018. efter en snabb googling såg jag att någon särskrivit det redan 2008. hipster där).
 
 
ett tidigare jag:
 
  • ville lämna finland för gott och bo på någon exotisk plats och träffa en massa nya, spännande människor
  • ville bort från vasa så fort som möjligt
  • älskade berg-och-dalbanor, ju fortare och galnare desto bättre
  • ville bli känd eller jobba med någonting häftigt, typ författare eller popstjärna
  • tyckte varje helg skulle innehålla en fest
  • ville att studielivet aldrig skulle vara över
  • tyckte man skulle hänga med vänner varje dag
  • kunde inte förstå mig på människor som aldrig bott annanstans än i sin hemstad som dessutom ettutre slog rot och liksom bara bestämt sig för att leva hela livet där, utan att ha sett något annat
  • i något skede tänkte jag att jag ville ha en chefsposition och massa ansvar och gärna ett jobb vilket man skulle få resa genom
  • att inte vara med vänner en lördagkväll var ungefär det samma som katastrof, att hänga med familjen var verkligen det allra sista valet
 
mitt nuvarande jag:
 
  • tycker finland är helt okej och tanken på att flytta till ett ställe där jag inte känner någon gör mig utmattad. med tobias skulle jag lätt flytta, men ensam? alltså nä, jag tror inte det. inte längre. fixa nya vänner och bekantskaper låter lite jobbigt.
  • känner att vasa är riktigt fine. även om en massa roliga arbeten centreras till huvudstadsregionen så har vi ett energikluster med oändligt många arbetsmöjligheter här. skulle kunna tänka mig att bo i åbo, men jag tycker inte om helsingfors. skulle välja stockholm innan helsingfors, men jag vill inte bo i stockholm. det är inte min stad. att bo i raseborg och pendla till helsingfors för jobb är en tanke som inte är helt omöjlig, men helsingfors som stad, alltså gaah nej.
  • skulle krävas en massa övertalning för att jag skulle åka attraktionerna på nöjesfält. själva tanken gör mig sjösjuk. thank god att jag bungeejumpat och hoppat fallskärm i mina unga och ofearlessiga år, skulle pissa på mig om jag var tvungen att göra om det idag :D tror att man får en spärr mot sådant där när man blir äldre, man är liksom mer medveten om sin överlevnad och mycket mindre yolo.
  • har lagt dedär sjukt häftiga jobben på hyllan och nöjer mig med lite mindre extrema jobb. egentligen är jag ju glad att jag har jobb när dagens läge ser ut som det gör, men man blir så bortskämd att man inte tänker på det förutom när man ska filosofiera lite under söndagskvällarna. jag är inte ute efter samma berömdhet som jag ville ha som ung. mina år som ollis dj räcker bra som min nöjeskarriär :')
  • är så sinnesjukt trött på att höra ordet fest. eller kanske mer specifikt krogen. högljudd musik, människor som trängs, människor som inte kan bete sig, folk som kollar konstigt på en när man säger att man inte har lust att ta en shot. det är helt ok att jobba men jag är så trött på att gå ut själv. just nu. mitt partymood har gått lite i perioder och ibland är jag mer taggad på fest, ibland inte alls. för mig räcker det bra med några vänner, middag och ett glas vin. sedan kan jag gå och sova :D
  • studielivet är long gone och även om det fanns många positiva saker med själva studielivet, så är det skönt att komma hem efter jobbet och inte ha några deadlines. inget evigt nej-tackande till arbetsturer, bollande och räknande för att inte gå över folkpensionsanstaltens inkomstgränser, för att senare ändå få ner det där förbannade återkravsbrevet genom brevinkastet.
  • uppskattar att träffa vänner men vill gärna vara ensam ibland. man kan inte vara med någon tjugofyra sju. bara att äta lunch ensam tycker jag är fantastiskt, när man annars pratar med människor hela dagen. en stund av tystnad är guldvärt.
  • ju mer människor jag kommit i kontakt med, desto bättre förstår jag mig på olika val i livet. när jag förr inte alls kunde förstå hur man inte ville flytta, så förstår jag det bättre än någonsin idag. när man inte ständigt är på jakt efter "något mer" så händer det ju faktiskt sig att människor inser hur bra de har det. lever man ett bra och safe liv på en viss ort, så varför skulle man vilja flytta någon annanstans? om man har de viktigaste människorna runt sig, varför skulle man vilja förlänga avståndet till dem? alla vill inte se världen, och för många räcker det riktigt bra att göra en resa då och då. eller kanske aldrig. har man det bra så har man det bra, och vem är då jag att kritisera. alla gör vi våra egna val ♥ fortfarande så är jag sjukt imponerad av dem som har en väldigt klar framtidsvision och redan vet vad de vill.
  • önskan om en chefsposition i framtiden är fortfarande kanske lite halvaktuell, men jag vill inte ha ett jobb som jag är fast i hela tiden. vill inte kolla min jobbmejl på semestern och vill inte jobba en massa övertid. vill inte att allt ska falla ihop bara för att jag är borta två dagar. isåfall är jag helt okej med en lägre tjänst och mindre ansvar. att resa med jobbet låter mer ansträngande än roligt (även om det högst antagligen finns något skojigt däri också). klart att jag skulle resa med jobbet om det krävdes, men idag skulle jag inte vara lika taggad på tanken som jag var för kanske fem år sedan.
  • att hänga med familjen är inte alls lika katastrofaliskt waste of life som jag tyckte för tio år sedan :D 
 
har du tidigare haft någon åsikt som är precis tvärtemot hur du tänker idag?