JANINA KRONLUND


Me too ur nattklubbsperspektiv.
är det inte sjukt att me too trendar globalt? att det faktiskt gäller så gott som alla kvinnor. idéen med me too är att det ska synas hur utbrett problemet egentligen är. problemet som många män sopar under mattan och hävdar att inte existerar.
 
för oftast är det inte män som behöver vara rädda. oftast, klart det finns undantag. i norden har vi kommit väldigt långt ifrån faktumet att kvinnan en gång var mannens egendom, men det finns så många länder som halkar efter (som jag skrivit någon gång förr ligger usa 10 år efter norden).
 
och inte ens här kan man gå hem efter krogen utan att vara rädd. en oskyldig man går tio meter bakom dig på väg åt samma håll, och du som kvinna tar upp telefonen, ringer en vän, snabbar på stegen eller går åt ett annat håll. rädsla. för det finns tjejer som blir överfallna på vägen hem och du vill inte vara en av dem. den stackars oskyldiga mannen skapar rädsla, bara för att han skulle kunna göra något som män kan göra, något som några män gör.
 
jag flyttade hemifrån i slutet på 2013. varför ville jag bo så nära jobbet som möjligt? varför gick jag alltid hem via torget, där jag kunde fångas på övervakningskameror? varför ville mamma och pappa att jag skulle fråga om någon portsare från ollis kunde följa mig hem efter skiften? varför cyklar jag oftast hem efter ett nattskift? rädsla. att en man ska göra något. att jag kommer snabbt iväg, eller att en övervakningskamera fångar den skyldige.
 
me too. jag också. det har hänt mig, det har hänt många, kanske det har hänt alla. över allt. i lågstadiet, i högstadiet, i gymnasiet, i högskolan, på universitetet, på jobbet, på fritiden, på bussen, på gymmet, varsomhelst. utan att förminska de andra möjliga händelseplatserna så vill jag ge mig in i me too-debatten med ett nattklubbsperspektiv.
 
när man sminkar sig lite extra och klär på sig kläder som man känner sig snygg i, helt redo för en utekväll med tjejerna. lördagskvälllen övergår till söndagnatt, klockan blir ett och det är massor med människor ute. du går förbi ett gäng för att gå till dansgolvet, när någon tar på dig. vad fan? du vänder dig om men du kan inte alls placera vem det var som tog sig denna frihet. blir arg, men vad kan du göra. du är ju ändå ute för att ha roligt, onödigt att fokusera på det där just nu. fortsätter till dansgolvet.
 
du dansar med vännerna en stund, innan någon okänd man plötsligt står bakom din bästa vän och torrjuckar mot henne. hon tittar på dig med förskräckelse i blicken, vem är det som står bakom? dansande kramar du om henne och flyttar lite på er. flyttar bort er från mannen och hans vidriga sätt att närma sig. om han inte förstår vinken så måste någon ta tag och säga till. det där händer någon. det där händer på varje bar, varje kväll.
 
en man som ber dig om något. som inte vill ta nej som ett svar. du vill och kommer inte att ge honom det han vill ha. han fortsätter tjata. han fortsätter be, böna, tvinga. föreslår den ena och den andra opassande saken. du ska inte behöva höra det här.
 
för några år sedan stod jag med mina vänner och dansade på fontana. ett gäng äldre män ställde sig runt oss. bara stod, kanske drog ett litet dansmove. vi bad dem flytta på sig, flera gånger, men de rörde sig inte ur fläcken. ville verkligen inte ha dem där eftersom vi kände oss osäkra. jag tog tag i en av dem och knuffade till ganska rejält. skapade lite drama. visade att vi inte ville ha dem där. hade kunnat bli fight, men de förstod att lämna oss i fred. säkerligen dansade de runt något annat gäng senare samma kväll.
 
det här är fighten jag tänker ta, för vårt bästa. men alla vågar inte ta itu med fighten. riktigt stereotypiskt; hur ska en liten, tunn tjej kunna försvara sig mot en lång, kraftig man? speciellt som vissa män inte accepterar ett nej och i värsta fall blir hämndlystna. vem vet vad som kan hända. hora, slampa. det får man höra i alla fall. det ska man inte behöva höra.
 
en annan sak som jag ogillar är när äldre män (eller varför inte yngre?) kommer ut, ställer sig vid stolpen vid dansgolvet och bara stirrar på tjejer som dansar. det är vidrigt och motbjudande, och ni kan fan tro att jag håller koll. dj-båset är på samma höjd som scenen så man ser bra, och så mycket jag bara hinner så håller jag koll. inspekterar på avstånd. tar ögonkontakt och visar att jag ser. redo att gripa in ifall jag ser något jag inte gillar.
 
om det är någon ensam tjej i havet av människor på dansgolvet som behöver hjälp. snälla titta upp mot mig. håll ögonkontakten eller signalera på annat sätt att du behöver hjälp. jag fixar det.
 
oliver's inn är vårt gemensamma vardagsrum och jag vill att varje tjej ska känna sig välkommen och safe när hon är ute för att ha kul. inget utseende och inga kläder i världen ska få uppfattas som att någon ber om det. ingen ska bli tafsad på, och ingen ska behöva känna sig osäker.
 
länge har jag uppmanat om att man ska gå och säga till ifall det händer något otrevligt. säg till. helst åt ordningsvakterna, eftersom det ändå är de som tar tag i saken och avlägsnar personer som inte kan betee sig. men om de inte är nära, säg åt en bartender, åt plockaren, åt ägarna, åt djn. snälla, berätta.
 
det finns ingenting vi hellre vill än att skapa en trivsam plats för både arbetstagarna som alla er som kommer ut för att ha en good time. vi hjälper! vi vill ta itu med problemen. så om du någonsin blir trakasserad på ett sätt eller annat när du är ute på oliver's inn, kom och säg till. vi tar dig på allvar och vi bryr oss.
Om skolidrott.
aftonbladet bjuder på en liten artikel som är skriven efter åsikter i en poddcast. länk till artikeln här.
 
 
dagets tema blir alltså skolidrott, som soran ismail tycker att borde förbjudas. samtidigt som jag förstår hans point så tycker jag att det är ett alldeles förskräckligt förslag. skolidrotten är så sinnessjukt bra! det finns elever som inte rör på sig annat än på skolans gymnastiklektioner. utan idrott så skulle eleverna antagligen bli mer rastlösa. dessutom är vårt samhälle uppbyggt så himla stillasittande att jag får något fel.
 
hur såg det ut när du gick i högstadiet? gick du ut på promenad varje rast, eller slängde du dig ner i närmaste soffa? på lågstadiet lekte man varje rast, eftersom det hörde till att man gick ut. på högstadiet stod vi ute de två rasterna i veckan som det var bestämt att alla skulle gå ut. resten av rasterna satt vi oss ner någonstans. tre år i rad. på gymnasiet hade man ju lite mer frihet och kunde till och med hinna till sale på rasten, men hade man inga ärenden så satt man och diskuterade med vänner. satt, satt, satt. och sitter gör vi också på lektionerna, i värsta fall 8 timmar per dag. vi går till matsalen, sätter oss ner och äter. går till nästa lektion och sätter oss ner. SITTA. vårt samhälle är så SITTANDE.
 
överloppsenergi är bra att bli av med på skolgymnastiken. men varför tycker soran att man borde göra sig av med idrotten? på grund av mobbning. what else is new. alltså, jag är helt enkelt så jävla glad att jag växte upp utan sociala medier och internet på telefonen. vad hade vi? en blurrig vga-kamera på telefonen som annars också hade en superliten skärm. tack och lov. (instagram blev en grej 2011-2012, då jag var 19-20 och redan hade lämnat de småjobbiga tonåren bakom mig. jobbade ett år på högstadiet som tjugoåring och lade redan då märke till hur t.ex. instagram användes för mobbning. hehe självklart lade jag nosen i blöt där och rapporterade framåt)
 
nu är alltså skolelever rädda för att bli filmade när de är nakna. tycker det är så sinnessjuk vidrigt att 1) det ska behöva vara så 2) att det händer. men jag förstår dilemmat skoleleverna känner med duschen.
 
på högstadiet var det fotbollsflickorna som duschade. de som var vana med att duscha tillsammans efter varje träning och varje match. vi andra, not so much. om jag måste gissa så duschade jag kanske tre gånger på hela högstadietiden. ville verkligen inte. jag var inte rädd för att bli mobbad eller filmad, men jag ville inte. kändes väl inte helt bekvämt att bara klä av sig inför så många personer, dessutom när dörren till omklädningsrummet öppnades konstant.
 
vi var många på min klass som inte duschade. hade vi gymnastik på morgonen såg vi till att göra det ytterst minst möjliga, ni vet, så att man inte skulle bli svettig. fotbollsflickorna fick en massa beröm för hur aktiva de var. vi hade väl kunnat vara lika aktiva om vi visste att vi skulle duscha efteråt, men det skulle vi inte. det gjorde vi inte. det var liksom ingenting som man gjorde över huvudtaget.
 
receptet för framgång efter morgongymnastik var alltså: gör så lite som möjligt så du inte svettas, ha med dig ombyteskläder, deodorant och parfym. blev du svettig så gick du in på toaletten och kastade lite kallt vatten under armarna och försiktigt i ansiktet så att du inte förstörde sminket (alltså lol, men jo, det här är alltså några tonåringar för över tio år sedan). ett annat recept var det klassiska jag har glömt mina gymnastikkläder hemma så att man skulle få gå ut på promenad istället. hade man gymnastik som sista lektion var det inget problem: man kunde ge allt och sedan gå hem och duscha.
 
problemet är alltså i osäkerheten att duscha i skolan. här vill jag ännu tillägga att man alltid duschade t.ex. i simhallen, men då hade man klätt baddräkt/bikini på sig redan innan, även om det är emot simhallens regler. ingen fara där alltså. det är skolans duschar det gäller.
 
på lågstadiet hade vi tre duschar och jag har ett svagt minne av att det fanns ett duschdraperi där framför. men man var ändå tvungen att duscha samtidigt som två andra personer. på högstadiet var det typ sex stycken duschar (ingen aning, för jag var verkligen så sällan in i duschrummet) och inga som helst skynken. inte en chans att man gick in där.
 
vad vill jag ändra på då?
 
jag vill ändra på duscharna. jag vill att man ska bygga skilda rum för duschandet. ett litet omklädningsrum, typ 1x1 meter och en ungefär lika stor dusch i anknytning till det lilla rummet. lås på dörren såklart. så får man vara i fred. hade detta funnits, så hade jag varit med på varje gymnastiktimme, gjort allt med hundratjugo procentig iver och sedan glatt gått och duschat.
 
 
jag röstar för mer gymnastik i skolorna. gymnastik varje dag skulle vara riktigt hälsosamt och bra för alla elever. speciellt som man sitter hela dagen i skolan, och speciellt eftersom att många elever sitter/ligger hela kvällen hemma också.
 
på lågstadiet var det alltid två lagledare som fick välja sina lag, och då är det ju självklart jättetrist för den personen som blir vald sist. tror förresten detta system inte är okej längre, utan att läraren delar in lagen? ni får rätta mig om jag har fel. och om gymnastiken inte är ens starkaste sida, så kommer man inte bli bättre av att inte ens försöka. tycker det är skolans skyldighet att lära ut ett sunt förhållningssätt till gymnastik och attityder åt eleverna; alla kan inte vara bra på allt.
 
på högstadiet uppmuntrade killarna i klassen en person att springa på fullt in i väggen medan de filmade med en grynostburk-till-telefon och skrattade bredvid. jag förstår verkligen att gymnastiken inte blir en rolig upplevelse för människorna som blir valda sist eller faller under grupptrycket. men det är problem som skolan måste ta itu med. och problemet löses knappast med att ta bort gymnastiken helt.
 
 
vad säger ni?
Bokrecension.
när två världar kolliderar är en biografisk kärlekshistoria som är skriven av birgitta lindholm och utgiven av ett bolag som heter solentro, där man får trycka sina egna böcker. jag hade nöjet att få ett exemplar hemskickat på posten och nu har jag läst boken. det är författarens egna historia som skildras i berättelsen, det är författarens egna kärlekshistoria som vi har äran att ta del av. jag tycker det är fint att författaren gjort sig mödan att skriva ner just deras berättelse.
 
direkt man börjar läsa så förstår man att denna historia är sann. texten är personligt känsloladdad och platserna beskrivs på ett sådant sätt att det känns äkta och självupplevt. det är svårt att beskriva platserna så här om man inte upplevt dem själv.
 
berättelsen är skriven med ett lättsamt språk och om man vill jämföra med upplägget på en roman, så liknar denna mer en dagbok eller blogg. jag är självutnämnd grammatik-och-modersmålspolis som gråter vid särskrivningar, men denna berättelse är vackert befriad ifrån sådana. däremot är en korrekturläsning och en grammatikcheck på sin plats. fonten är lite för stor för mitt tycke och texten vänsterställd istället för justerad (jag är ett stooort fan av justerade texter, så där måste jag ge lite minus).
 
 
huvudpersonen nitta är annorlunda, går emot strömmen och tänker utanför boxen. jag älskar det. det är en person som vågar drömma och ta sig fram enligt eget tycke. för även om det i berättelsen är två livsöden som skildras och två perspektiv man får se saker ifrån, så handlar berättelsen mera om nitta än niko. nittas personlighet gör att man vill läsa vidare.
 
vetskapen om att det är en kärlekshistoria gör att man vill läsa vidare. man vill läsa om det första mötet så att man riktigt längtar efter att få ta del av alla detaljer. dessvärre beskrivs det inte riktigt utan man hamnar direkt in i handlingen utan någon närmare presentation. i början är strukturen lite osammanhängande och jag tror att man som läsare skulle hänga med bättre om saker och ting berättades enligt ett mer kronologiskt mönster. så småningom delas texten upp i mer klara kapitel, men baserat på kapitelrubrikerna så är det lite svårt att förstå om det är nitta eller niko som berättar.
 
boken är en fin hyllning till båda huvudpersonernas föräldrar. det är så fina ord och speciellt minnena är så vackert beskrivna att de får mig att länga till en hangösommar. boken innehåller en del känslosamma stunder, till exempel när brevet från migrationsverket kommer. sådana stunder kunde beskrivas mer i detalj och verkligen locka fram några salta tårar. nu hinner det bränna till bakom ögonlocken, men en mening senare har man redan gått vidare. som läsare önskar jag att jag fick veta lite mera. lite mera detaljer. lite mera inlevelse och lite mera text.
 
slutet binder ihop historien på ett trevligt sätt och läsaren får ta emot ett och annat råd för framtiden. allt finns framför oss och inom oss. ta ansvar för vår lycka, aldrig glömma att lyckan finns omkring oss. jag blir överöst med ett smart råd efter ett annat. saker att tänka på, att komma ihåg och att leva upp till. ett av råden som boken ger är att aldrig ge upp, på något, någonsin.
 
boken är alltså en biografisk kärlekshistoria som handlar om en finlandssvensk kvinna som är bosatt i sverige och en man som kommer från iran. detta är en historia om hur en kvinnlig, fri själ träffar en mystisk man som får henne att falla pladask. två livsöden som möter varandra och passar alldeles perfekt ihop, även om de inser sina egna brister. att förstå vad man har, att förstå att livet inte kan vara fantastiskt varje dag, men att värdesätta vardagens guldkorn - detta lyckas författaren förmedla till läsaren genom att dela med sig av sin egen historia. livet är till för att leva, så ta det vid hornen.