JANINA KRONLUND. - Hur man ändras.

jag tycker det är både spännande och samtidigt fascinerande hur man kan ha så olika åsikt om saker och ting. samma människa som blivit lite äldre. i maj fyller denhär bloggen tio år. jag var femton när jag började skriva. alltså, FEMTON :D ett litet barn :D stor i orden men liten på jorden :D

med andra ord är det inte så konstigt att man utvecklats. språkmässigt. tankemässigt. drömmässigt (om det inte finns ett sådant ord så finns det nu. kanske det är med i språkrådets nyaordslista 2018. efter en snabb googling såg jag att någon särskrivit det redan 2008. hipster där).

ett tidigare jag:

ville lämna finland för gott och bo på någon exotisk plats och träffa en massa nya, spännande människor
ville bort från vasa så fort som möjligt
älskade berg-och-dalbanor, ju fortare och galnare desto bättre
ville bli känd eller jobba med någonting häftigt, typ författare eller popstjärna
tyckte varje helg skulle innehålla en fest
ville att studielivet aldrig skulle vara över
tyckte man skulle hänga med vänner varje dag
kunde inte förstå mig på människor som aldrig bott annanstans än i sin hemstad som dessutom ettutre slog rot och liksom bara bestämt sig för att leva hela livet där, utan att ha sett något annat
i något skede tänkte jag att jag ville ha en chefsposition och massa ansvar och gärna ett jobb vilket man skulle få resa genom
att inte vara med vänner en lördagkväll var ungefär det samma som katastrof, att hänga med familjen var verkligen det allra sista valet

mitt nuvarande jag:

tycker finland är helt okej och tanken på att flytta till ett ställe där jag inte känner någon gör mig utmattad. med tobias skulle jag lätt flytta, men ensam? alltså nä, jag tror inte det. inte längre. fixa nya vänner och bekantskaper låter lite jobbigt.

känner att vasa är riktigt fine. även om en massa roliga arbeten centreras till huvudstadsregionen så har vi ett energikluster med oändligt många arbetsmöjligheter här. skulle kunna tänka mig att bo i åbo, men jag tycker inte om helsingfors. skulle välja stockholm innan helsingfors, men jag vill inte bo i stockholm. det är inte min stad. att bo i raseborg och pendla till helsingfors för jobb är en tanke som inte är helt omöjlig, men helsingfors som stad, alltså gaah nej.

skulle krävas en massa övertalning för att jag skulle åka attraktionerna på nöjesfält. själva tanken gör mig sjösjuk. thank god att jag bungeejumpat och hoppat fallskärm i mina unga och ofearlessiga år, skulle pissa på mig om jag var tvungen att göra om det idag :D tror att man får en spärr mot sådant där när man blir äldre, man är liksom mer medveten om sin överlevnad och mycket mindre yolo.

har lagt dedär sjukt häftiga jobben på hyllan och nöjer mig med lite mindre extrema jobb. egentligen är jag ju glad att jag har jobb när dagens läge ser ut som det gör, men man blir så bortskämd att man inte tänker på det förutom när man ska filosofiera lite under söndagskvällarna. jag är inte ute efter samma berömdhet som jag ville ha som ung. mina år som ollis dj räcker bra som min nöjeskarriär :')

är så sinnesjukt trött på att höra ordet fest. eller kanske mer specifikt krogen. högljudd musik, människor som trängs, människor som inte kan bete sig, folk som kollar konstigt på en när man säger att man inte har lust att ta en shot. det är helt ok att jobba men jag är så trött på att gå ut själv. just nu. mitt partymood har gått lite i perioder och ibland är jag mer taggad på fest, ibland inte alls. för mig räcker det bra med några vänner, middag och ett glas vin. sedan kan jag gå och sova :D

studielivet är long gone och även om det fanns många positiva saker med själva studielivet, så är det skönt att komma hem efter jobbet och inte ha några deadlines. inget evigt nej-tackande till arbetsturer, bollande och räknande för att inte gå över folkpensionsanstaltens inkomstgränser, för att senare ändå få ner det där förbannade återkravsbrevet genom brevinkastet.

uppskattar att träffa vänner men vill gärna vara ensam ibland. man kan inte vara med någon tjugofyra sju. bara att äta lunch ensam tycker jag är fantastiskt, när man annars pratar med människor hela dagen. en stund av tystnad är guldvärt.

ju mer människor jag kommit i kontakt med, desto bättre förstår jag mig på olika val i livet. när jag förr inte alls kunde förstå hur man inte ville flytta, så förstår jag det bättre än någonsin idag. när man inte ständigt är på jakt efter "något mer" så händer det ju faktiskt sig att människor inser hur bra de har det. lever man ett bra och safe liv på en viss ort, så varför skulle man vilja flytta någon annanstans? om man har de viktigaste människorna runt sig, varför skulle man vilja förlänga avståndet till dem? alla vill inte se världen, och för många räcker det riktigt bra att göra en resa då och då. eller kanske aldrig. har man det bra så har man det bra, och vem är då jag att kritisera. alla gör vi våra egna val ♥ fortfarande så är jag sjukt imponerad av dem som har en väldigt klar framtidsvision och redan vet vad de vill.

önskan om en chefsposition i framtiden är fortfarande kanske lite halvaktuell, men jag vill inte ha ett jobb som jag är fast i hela tiden. vill inte kolla min jobbmejl på semestern och vill inte jobba en massa övertid. vill inte att allt ska falla ihop bara för att jag är borta två dagar. isåfall är jag helt okej med en lägre tjänst och mindre ansvar. att resa med jobbet låter mer ansträngande än roligt (även om det högst antagligen finns något skojigt däri också). klart att jag skulle resa med jobbet om det krävdes, men idag skulle jag inte vara lika taggad på tanken som jag var för kanske fem år sedan.

att hänga med familjen är inte alls lika katastrofaliskt waste of life som jag tyckte för tio år sedan :D

har du tidigare haft någon åsikt som är precis tvärtemot hur du tänker idag?

Janina Kronlund