MENY
En av fördelarna med att ha en blogg är självklart att gå tillbaka i tiden. Att se vad en gjorde, att se vad en tänkte, att se hur en utvecklats som människa. Här är en text som jag egentligen skrev som en essäuppgift till en psykologikurs på ettan i gymnasiet och av någon okänd orsak också publicerade on this very blog. Tjolahopp så hoppar vi tillbaka i tiden tio år, den 31.03.2009 var jag 16 år och skrev så här:
❤
Jag har inte en blekaste aning om hur man skall definiera lycka. Lycka för mig är små, simpla ting, som gör vardagen en gnutta bättre. En känsla man känner i sig när det verkar som att livet inte blir så mycket bättre. Lycka är att få snälla komplimanger som man njuter av att få uppskatta. Lycka är att skratta och ha roligt. Lycka är att känna sig älskad. Lycka är att älska. Lycka är musik. En härlig lyckokänsla är när man känner sig vara kung över hela världen, som när man åker båt och känner solens strålar reflekteras från vattnet som breder ut sig som en öppen ocean ända till horisontlinjen. Eller som när man vintertid befinner sig på samma, nu snötäckta område, men sitter på en snöskoter och bara känner hur snabbt man färdas. Lycka. Lycka är att få vara med personerna man mest vill vara med, att någon bryr sig och faktiskt finns där för en.
Man kan inte köpa lycka. Vissa säger dock att man visst kan det; man kan köpa kläder eller ett husdjur. Att köpa ett klädesplagg ger bara en liten lycka för stunden, men ett djur ger lycka varje dag. Jag tror levande varelsers lyckovärde slår högre än den upplevda lyckan materiella saker skänker oss. Alla har nog en egen personlig definition på begreppet lycka, men vad innebär då ett lyckligt liv?
I dagens samhälle känns det nästan som att allt kan köpas med pengar. Pengar ger oss en viss självsäkerhet, alla drömmer ju om att ha mycket pengar. Om man inte har pengar att köpa det man behöver, exempelvis dagens mat, så blir man nog lätt olycklig. Man behöver inte massvis med pengar, men man behöver så man klarar sig. Ensamma personer kan inte heller vara lyckliga. Man behöver någon annan vid sin sida för att kunna känna lycka. Även om man hävdar att man är stark och lycklig för sig själv så tror jag inte det stämmer. Delad glädje är dubbelglädje, delad sorg är halverad sorg, kan man ju säga. Man vill ju ha någon där som kan ta del av gemensamma upplevelser, erfarenheter, man vill ha någon där att skapa minnen med.
Ett liv måste ha sina svåra skeden också. Om man aldrig känt olycka vet man knappast vad lycka är. Man måste ta sig igenom de svåra stunderna för att komma till ljuset i tunnelns ände. För ett litet barn är det väldigt lätt att definiera lyckan. Det kan vara att gunga, eller att få krypa upp i någons famn. Det kan vara att få sitt lördagsgodis, eller att få leka med en ny leksak. Det som slår högst är nog ändå att någon bryr sig, för barn måste det finnas någon där som tar hand om en med kärleksfullhet, annars kommer barndomen senare i livet ses tillbaka på med avsmak. Som ovan redan nämnt, lycka är ett personligt begrepp. För tonåringar varierar lyckan troligtvis ganska stort, men jag vet att fina vänner verkligen skänker en lyckokänsla. Det som ger den största lyckan till vuxna måste nog vara deras barn. Ingenting i världen kan väl vara viktigare än ens eget barn och att se det växa upp till en självständig individ måste väl nog få lyckoprocenten att höjas till skyar. För åldringar är det nog att känna sig accepterad, behövd och älskad. Lycka får man, som i så många andra livskeden, av den närgivande omgivningen.
Enligt den filosofiska dygdetiken är man en lycklig människa om man är dygdig. Filosoferna intresserade sig i förstahand på hur man skulle vara för att bli god och lycklig, vad man skulle göra hade ingen större betydelse. De hade teorier om förtjänstfulla karaktärsdrag och inriktade sig på människans personlighet och hur den kan utvecklas. Det var antikens filosofer som först funderade på dygdetiken. De ägnade sig åt allt från gymnastik och rätt kost till utbildning och nöjen. Andra råd var att behandla slavarna väl och ha många goda vänner. Jag tror att detta lätt funkar i dagens samhälle också. Man får en lyckokänsla av att röra på sig och äta rätt, man blir glad om man får jobbet man strävade efter när man skaffade sin utbildning. Att ha ett brett, socialt umgänge är ju också en av orsakerna man tror att finlandssvenskarna lever längre än sannfinländarna!
Aristoteles frågade sig vad det är som människorna egentligen strävar efter för sin egen skull, han kom fram till att vi strävar efter lycka. Lycka är något som vi alla vill ha, men Aristoteles sade att det inte går att uppnå lycka eftersom den är en process och inte ett tillstånd. För att uppnå lycka räcker det inte med att bara tänka, utan man måste jobba med sin karaktär. Jag tror att man kan uppnå en form av lycka som inte varar förevigt. Man kan hitta någon som man bara vill vara med och aldrig släppa taget om, att det är lycka att vara med personen i fråga. Men eftersom ingenting varar förevigt, kan inte lycka göra det heller. Jag tycker lycka är ett tillstånd mera än vad den är en process. Om man inte kunde uppnå lycka kunde man inte uppnå några andra känslor heller, tror jag.
Media ger oss en inblick på vad som är det lyckliga livet, det perfekta livet. En man med sin kvinna, som älskar varandra djupt och ingående, deras två barn, en hund och minst en bil. Pengar så det räcker att ägna sig åt de nöjen som behagar, så man kan fara utomlands när man känner för. Det går bra i arbetslivet och man har många sociala kontakter. Det här är saker man kan känna lycka av, men jag vet inte om det behövs så där mycket. Man kan ju bli lycklig för så mycket mindre. Enligt media är man lycklig om man är snygg och smal, det kanske är lycka för vissa, men olycka för andra. Media förvränger världens skönhetsideal så ofattbart, vilket är helt fel!
Att vara lycklig är nog att känna sig frisk också, om man är sjuk är nog inte lyckan riktigt på topp. Man måste vara nöjd med sig själv! Man måste jobba för att behålla lyckan, detta kräver enormt med arbete. Förr gick jag alltid hem från skolan med några goda vänner, vi hälsade på varenda människa vi såg och bemötte dem med ett léende. Det var alltid spännande att se hur många som hälsade tillbaka eller som skänkte oss ett léende. Man kan bli glad och känna lycka av att en okänd människa ler mot en, så nu borde vi alla gå ut i världen och le till höger och vänster. Lycka kan vara mycket, men ändå litet. Le, så ler världen med dig.
Man kan inte köpa lycka. Vissa säger dock att man visst kan det; man kan köpa kläder eller ett husdjur. Att köpa ett klädesplagg ger bara en liten lycka för stunden, men ett djur ger lycka varje dag. Jag tror levande varelsers lyckovärde slår högre än den upplevda lyckan materiella saker skänker oss. Alla har nog en egen personlig definition på begreppet lycka, men vad innebär då ett lyckligt liv?
I dagens samhälle känns det nästan som att allt kan köpas med pengar. Pengar ger oss en viss självsäkerhet, alla drömmer ju om att ha mycket pengar. Om man inte har pengar att köpa det man behöver, exempelvis dagens mat, så blir man nog lätt olycklig. Man behöver inte massvis med pengar, men man behöver så man klarar sig. Ensamma personer kan inte heller vara lyckliga. Man behöver någon annan vid sin sida för att kunna känna lycka. Även om man hävdar att man är stark och lycklig för sig själv så tror jag inte det stämmer. Delad glädje är dubbelglädje, delad sorg är halverad sorg, kan man ju säga. Man vill ju ha någon där som kan ta del av gemensamma upplevelser, erfarenheter, man vill ha någon där att skapa minnen med.
Ett liv måste ha sina svåra skeden också. Om man aldrig känt olycka vet man knappast vad lycka är. Man måste ta sig igenom de svåra stunderna för att komma till ljuset i tunnelns ände. För ett litet barn är det väldigt lätt att definiera lyckan. Det kan vara att gunga, eller att få krypa upp i någons famn. Det kan vara att få sitt lördagsgodis, eller att få leka med en ny leksak. Det som slår högst är nog ändå att någon bryr sig, för barn måste det finnas någon där som tar hand om en med kärleksfullhet, annars kommer barndomen senare i livet ses tillbaka på med avsmak. Som ovan redan nämnt, lycka är ett personligt begrepp. För tonåringar varierar lyckan troligtvis ganska stort, men jag vet att fina vänner verkligen skänker en lyckokänsla. Det som ger den största lyckan till vuxna måste nog vara deras barn. Ingenting i världen kan väl vara viktigare än ens eget barn och att se det växa upp till en självständig individ måste väl nog få lyckoprocenten att höjas till skyar. För åldringar är det nog att känna sig accepterad, behövd och älskad. Lycka får man, som i så många andra livskeden, av den närgivande omgivningen.
Enligt den filosofiska dygdetiken är man en lycklig människa om man är dygdig. Filosoferna intresserade sig i förstahand på hur man skulle vara för att bli god och lycklig, vad man skulle göra hade ingen större betydelse. De hade teorier om förtjänstfulla karaktärsdrag och inriktade sig på människans personlighet och hur den kan utvecklas. Det var antikens filosofer som först funderade på dygdetiken. De ägnade sig åt allt från gymnastik och rätt kost till utbildning och nöjen. Andra råd var att behandla slavarna väl och ha många goda vänner. Jag tror att detta lätt funkar i dagens samhälle också. Man får en lyckokänsla av att röra på sig och äta rätt, man blir glad om man får jobbet man strävade efter när man skaffade sin utbildning. Att ha ett brett, socialt umgänge är ju också en av orsakerna man tror att finlandssvenskarna lever längre än sannfinländarna!
Aristoteles frågade sig vad det är som människorna egentligen strävar efter för sin egen skull, han kom fram till att vi strävar efter lycka. Lycka är något som vi alla vill ha, men Aristoteles sade att det inte går att uppnå lycka eftersom den är en process och inte ett tillstånd. För att uppnå lycka räcker det inte med att bara tänka, utan man måste jobba med sin karaktär. Jag tror att man kan uppnå en form av lycka som inte varar förevigt. Man kan hitta någon som man bara vill vara med och aldrig släppa taget om, att det är lycka att vara med personen i fråga. Men eftersom ingenting varar förevigt, kan inte lycka göra det heller. Jag tycker lycka är ett tillstånd mera än vad den är en process. Om man inte kunde uppnå lycka kunde man inte uppnå några andra känslor heller, tror jag.
Media ger oss en inblick på vad som är det lyckliga livet, det perfekta livet. En man med sin kvinna, som älskar varandra djupt och ingående, deras två barn, en hund och minst en bil. Pengar så det räcker att ägna sig åt de nöjen som behagar, så man kan fara utomlands när man känner för. Det går bra i arbetslivet och man har många sociala kontakter. Det här är saker man kan känna lycka av, men jag vet inte om det behövs så där mycket. Man kan ju bli lycklig för så mycket mindre. Enligt media är man lycklig om man är snygg och smal, det kanske är lycka för vissa, men olycka för andra. Media förvränger världens skönhetsideal så ofattbart, vilket är helt fel!
Att vara lycklig är nog att känna sig frisk också, om man är sjuk är nog inte lyckan riktigt på topp. Man måste vara nöjd med sig själv! Man måste jobba för att behålla lyckan, detta kräver enormt med arbete. Förr gick jag alltid hem från skolan med några goda vänner, vi hälsade på varenda människa vi såg och bemötte dem med ett léende. Det var alltid spännande att se hur många som hälsade tillbaka eller som skänkte oss ett léende. Man kan bli glad och känna lycka av att en okänd människa ler mot en, så nu borde vi alla gå ut i världen och le till höger och vänster. Lycka kan vara mycket, men ändå litet. Le, så ler världen med dig.
0