Att bo ensam
dag 4 som ensamboende närmar sig sitt slut. finns inte riktigt någonting som är svårt i situationen. många undrar hur det ska gå för dem när de flyttar hemifrån. många vet inte om de är redo, vet inte när man ska ta steget ut ur hemhemmet. jag gjorde det redan i och med mitt beslut att åka utomlands för ett år. när jag kom hem kände jag hur redo jag var för att bo på egen fot (här får ni observera faktumet att jag vill men ändå inte vill, för att jag inte vill betala min lägenhet själv. tänker börja studera först så att folkpensionsanstalten hjälper till hehe) eftersom jag kan run an american house helt själv: gjorde liksom allt från att städa, fixa mat, ta hand om tvätten, skjutsa kidsen, ta hand om kidsen, satte upp regler, planerade inköpslistan och handlade. plus åkte på biltvätt, åkte till banken, sprang ärenden osvosvosv listan kan göras litet för lång.
what i want to say är att jag kom hem och kände mig helt redo för att ta hand om ett hushåll. ingenting jag dock gjorde, eftersom det var mitt jobb och jag har ett annat jobb nu. mami & papi tar bra hand om hushållet hemma hos oss så det är väl ingenting man ska blanda sig i :D anyway! nu kommer jag att stå på mina egna tassar i mars och april då jag bor i vöråstan i fannys lägenhet. i maj åker jag till stockholm den 8:e och till spanien den 15:e så jag kommer bo här i så lite som en ungefärlig vecka. hur blir det maj så fort? ni vet att jag längtar till sommaren men maj innebär ju min sista månad med jobbet jag så trivs med..
för att fortsätta på mitt subject att bo ensam: tycker det är så himla skönt samtidigt som jag inte vet vad man gör när man har så mycket ensamtid och tid för beslut och grejer. gör väl samma saker jag gör hemma, men skillnaden där är att man kan smyga sig till köket och byta några ord med family på vägen. är man ensam här så är det antingen tystnaden eller tvn. jag är en person som alltid behöver lite tid att få vara ensam, har alltid lite svårt att umgås med människor för mycket. om jag till exempel är på en två veckors resa tillsammans med någon behöver jag mitt space efter resan eftersom jag inte fått vara ensam under de veckorna. på det här sättet får jag leva i min bubbla och det känns så himla välbehövligt. hela veckan har jag hängt med människor, träffat fler än jag annars gjort. inte alls känt mig instängd eller i behov av frihet. varför? jo, för att jag får det från detta everydaylife: sover ensam, äter morgonmål i lugn & ro, kommer hem och behöver inte stressa för något. får liksom bara vara. då är det så himla lätt att vara omringad av nära & kära lite mer. gillar det! gillar egentid blandat med kompistid, det blir en härlig mix.
what i want to say är att jag kom hem och kände mig helt redo för att ta hand om ett hushåll. ingenting jag dock gjorde, eftersom det var mitt jobb och jag har ett annat jobb nu. mami & papi tar bra hand om hushållet hemma hos oss så det är väl ingenting man ska blanda sig i :D anyway! nu kommer jag att stå på mina egna tassar i mars och april då jag bor i vöråstan i fannys lägenhet. i maj åker jag till stockholm den 8:e och till spanien den 15:e så jag kommer bo här i så lite som en ungefärlig vecka. hur blir det maj så fort? ni vet att jag längtar till sommaren men maj innebär ju min sista månad med jobbet jag så trivs med..
för att fortsätta på mitt subject att bo ensam: tycker det är så himla skönt samtidigt som jag inte vet vad man gör när man har så mycket ensamtid och tid för beslut och grejer. gör väl samma saker jag gör hemma, men skillnaden där är att man kan smyga sig till köket och byta några ord med family på vägen. är man ensam här så är det antingen tystnaden eller tvn. jag är en person som alltid behöver lite tid att få vara ensam, har alltid lite svårt att umgås med människor för mycket. om jag till exempel är på en två veckors resa tillsammans med någon behöver jag mitt space efter resan eftersom jag inte fått vara ensam under de veckorna. på det här sättet får jag leva i min bubbla och det känns så himla välbehövligt. hela veckan har jag hängt med människor, träffat fler än jag annars gjort. inte alls känt mig instängd eller i behov av frihet. varför? jo, för att jag får det från detta everydaylife: sover ensam, äter morgonmål i lugn & ro, kommer hem och behöver inte stressa för något. får liksom bara vara. då är det så himla lätt att vara omringad av nära & kära lite mer. gillar det! gillar egentid blandat med kompistid, det blir en härlig mix.
btw nu såhär när jag kollar på mtv lite halvhjärtat: usch vad south park är sämst. hur kan man gilla det?!
crappy drinks & underage in usa -> känslan att få en laglig smirnoff ice i kanada!! obeskrivlig!
Öppen text om skitsnack
vet ni vad? jag är så innerligt trött på skitprat. jag tänker varken höra på, eller hänga med, en enda person som tänker ägna tiden åt att snacka skit om andra personer. jag tänker inte lyssna på någon som snackar skit åt mig om sina vänner, eller mina kompisar. jag kan lyssna på genomtänkta funderingar om personer, jag kan lyssna på så kallade sanningar, men har man ett problem med någon person tycker jag man kan säga det till henne/honom istället. varför göra en big deal utav någonting när man fixar allting hundra gånger lättare genom något så himla enkelt och stenålders som kommunikation?! kan ju inte vara så himla svårt.
jag är done med personer som snackar skit, som får mig att säga någonting oigenomtänkt och illa om någon annan. jag känner att jag är bättre än så. jag har faktiskt ett tillräckligt spännande liv så jag kan hellre dela med mig av mina historier, och det tror jag att de flesta andra också har. visst är det roligt att höra det senaste skvallret, så länge det har någon grund eller är mystiskt/förbluffande/intressant/förväntat/osvosv. men så fort det övergår i någonting som man antat/gissar/tror/har hört av någon annan/osvosv så är jag inte med. vill höra om grejer du sett med dina ögon, du hört med dina öron. inte en manipulerad historia du hört någonstansifrån. vill inte heller lyssna på crap som är av det mest ointressanta slaget. det finns faktiskt viktigare saker att bry sig om.
är det någonting någon stör sig på så får ni gärna säga till. man klarar inte av att bli en bättre människa eller rätta till sina problem ifall man inte vet om dem. men att överdriva en historia till maximum och gråta ut den åt en vän går lite för långt i den här situationen. ingenting blir bättre av dina dåliga beslut. jag vill bara göra det klart för dig att jag gräver fram sanningen på ett sätt eller annat, och det ser inte bra ut för din del. varför ljuga, undrar jag. varför dra sån jävla bullshit för att framställa dig själv i bättre ljus? så att folk ska tycka synd om dig? förstå hur svårt du har det? varför släppa ur dig sådana grodor som du vet att jag kommer få reda på? jag vet inte vad ditt problem är, men jag vet att du läser den här texten. förmodligen förstår du inte att jag skriver åt dig. du är naiv och borde bara ge upp.
jag vet att du är avundsjuk på hur bra det går i mitt liv, att du önskar att du kunde göra allt som jag SKAPAR MIG SJÄLV möjligheten att göra. jag uppfyller mina drömmar och LEVER NU när jag är ung och reckless. jag gör vad jag vill, så gör du vad du kan. om jag vill resa, då reser jag. jag är 20 år gammal och hela världen är min. jag förstår att det gör dig avundsjuk, speciell om du själv inte förverkligat dina drömmar. inget säger att det är för sent, så sluta trampa på stället och gör något åt saken. jag har ingen lägenhet, ingen bil, inga kids att ta hand om, inget husdjur.. det betyder att jag är fri. jag är fortfarande fri och tänker njuta av min ledighet så länge jag kan. försök inte ta det av mig på grund av din avundsjuka. vet inte om mina ord hjälper dig någonting, men för att göra det riktigt klart för dig: sluta sprida falska fakta om mig. ska ta ett snack med dig och få dig att ta tillbaka allt och be om förlåtelse, för det förtjänar jag. tack & godnatt!
är det någonting någon stör sig på så får ni gärna säga till. man klarar inte av att bli en bättre människa eller rätta till sina problem ifall man inte vet om dem. men att överdriva en historia till maximum och gråta ut den åt en vän går lite för långt i den här situationen. ingenting blir bättre av dina dåliga beslut. jag vill bara göra det klart för dig att jag gräver fram sanningen på ett sätt eller annat, och det ser inte bra ut för din del. varför ljuga, undrar jag. varför dra sån jävla bullshit för att framställa dig själv i bättre ljus? så att folk ska tycka synd om dig? förstå hur svårt du har det? varför släppa ur dig sådana grodor som du vet att jag kommer få reda på? jag vet inte vad ditt problem är, men jag vet att du läser den här texten. förmodligen förstår du inte att jag skriver åt dig. du är naiv och borde bara ge upp.
jag vet att du är avundsjuk på hur bra det går i mitt liv, att du önskar att du kunde göra allt som jag SKAPAR MIG SJÄLV möjligheten att göra. jag uppfyller mina drömmar och LEVER NU när jag är ung och reckless. jag gör vad jag vill, så gör du vad du kan. om jag vill resa, då reser jag. jag är 20 år gammal och hela världen är min. jag förstår att det gör dig avundsjuk, speciell om du själv inte förverkligat dina drömmar. inget säger att det är för sent, så sluta trampa på stället och gör något åt saken. jag har ingen lägenhet, ingen bil, inga kids att ta hand om, inget husdjur.. det betyder att jag är fri. jag är fortfarande fri och tänker njuta av min ledighet så länge jag kan. försök inte ta det av mig på grund av din avundsjuka. vet inte om mina ord hjälper dig någonting, men för att göra det riktigt klart för dig: sluta sprida falska fakta om mig. ska ta ett snack med dig och få dig att ta tillbaka allt och be om förlåtelse, för det förtjänar jag. tack & godnatt!
Om att ta mellanår
igår jobbade jag med en uppgift i företagsekonomi som jag tyckte var hur intressant som helst! läste bara ett kapitel men funderar starkt på att läsa hela boken medan jag ändå är i gång. det roligaste med att inte studera är att jag kan läsa sånt här och tycka att det är roligt. bara för att jag inte är tvungen, bara för att jag själv har friheten att välja.
in case anyone didn't notice så är jag på mitt andra mellanår. läste precis en insändare i pohjalainen om att unga måste utbildas fortare och på så sätt ut i arbetslivet ännu snabbare. detta på grund av att var fjärde (i vasa?) vill ta ett mellanår för att man inte vet vad man ska göra. tycker det är bullshit. det är ingen brådska ut i arbetslivet och man hinner alltid studera. det är aldrig, aldrig för sent för att börja. av egen personlig åsikt anser jag att (ifall man har möjlighet) borde ta ett mellanår och leva lite. resa lite. tänka på saker innan man bestämmer sig för någonting.
i dagens läge kan jag inte med säkerhet veta vad jag vill göra om trettio år. jag kan kanske ha en aning om vad jag ungefär är intresserad av? människor ändras, man växer upp, ändrar åsikter och värderingar. jag kommer vara glad för de valen jag gjort, att jag åkte utomlands ett år, att jag jobbade another. även om jag har jobbat och skapat mig lite konkret livserfarenhet som skolbänken inte på något sätt kan förse dig med (!!! tjocka, feta utropstecken) så menar jag inte att man ska ha bråttom ut i arbetslivet.
vi har all tid i världen, och jag tycker det är bättre att försöka uppmana människor till att leva istället för att försöka pusha dem på mer stress. man hinner nog göra allt. alla ni som har ångest över vilken utbildning ni ska välja: sluta stressa. det ordnar sig. om du inte vill, om du inte vet: ta ett mellanår. det är kickass.
i dagens läge kan jag inte med säkerhet veta vad jag vill göra om trettio år. jag kan kanske ha en aning om vad jag ungefär är intresserad av? människor ändras, man växer upp, ändrar åsikter och värderingar. jag kommer vara glad för de valen jag gjort, att jag åkte utomlands ett år, att jag jobbade another. även om jag har jobbat och skapat mig lite konkret livserfarenhet som skolbänken inte på något sätt kan förse dig med (!!! tjocka, feta utropstecken) så menar jag inte att man ska ha bråttom ut i arbetslivet.
vi har all tid i världen, och jag tycker det är bättre att försöka uppmana människor till att leva istället för att försöka pusha dem på mer stress. man hinner nog göra allt. alla ni som har ångest över vilken utbildning ni ska välja: sluta stressa. det ordnar sig. om du inte vill, om du inte vet: ta ett mellanår. det är kickass.
TACK för alla fina ord om videon jag laddade upp igår! ni är GULD!
You only need the light when it's burning low
att blogga har gett mig en bra grund i att koda i html. det är en kunskap som tar tid att lära, men när man väl kan det så glömmer man aldrig bort sina kunskaper. jag kommer fortfarande ihåg koder som användes på websidorna, det communityt vi hängde på när internet troligtvis fortfarande hängde ihop med hemtelefonen. kommer ihåg hur man fick vara en halvtimme på internet, sedan fick man nöja sig med wordpad och paint *ack dessa minnen*
klart alla kan lära sig, htmlkodning är ingenting som på något sätt är en unik begåvning som endast vissa innehar. det handlar bara om tid och vilja. lite intresse får man ha, annars blir det ingenting av att ägna timmar åt att testa sig fram och bli sur när man kastar om en hel websida på grund av att ett enda tecken ligger fel. jag behöver ingen hjälp med grunder (nu snackar vi bloggdesign, men det går ju självklart att tillämpa på annat), jag kan det mesta utantill, jag förstår vad som händer beroende på vad jag skriver in och var, jag kan kategorisera fel ifall jag sabbar till det någon gång.
jag tycker det är kul. jag skulle kunna se mig själv jobba med något som kräver dessa kunskaper i framtiden. det var egentligen det jag ville säga med detta inlägg. det här är något jag skulle kunna tänka mig att göra. jag och min datanombrorsa har slagit våra kloka huvuden ihop och arbetat på ett kodningsarbete ikväll. känner mig inspirerad.
senare har jag hållit på med min californiafilm (haha jaa det börjar ju vara på tiden). gillar att klippa och klistra och försöka få ihop en fin helhet. bestämma om det ska vara kronologiskt eller bara hullerombuller. jag gillar det! massor, om jag ska vara ärlig. allt man förstår, tycker är lätt samt inspireras av, det är det man tycker är roligt. samtidigt måste det innebära en utmaning på något plan, så att man inte ger upp. hoppas ni också har något roligt på gång :)
jag tycker det är kul. jag skulle kunna se mig själv jobba med något som kräver dessa kunskaper i framtiden. det var egentligen det jag ville säga med detta inlägg. det här är något jag skulle kunna tänka mig att göra. jag och min datanombrorsa har slagit våra kloka huvuden ihop och arbetat på ett kodningsarbete ikväll. känner mig inspirerad.
senare har jag hållit på med min californiafilm (haha jaa det börjar ju vara på tiden). gillar att klippa och klistra och försöka få ihop en fin helhet. bestämma om det ska vara kronologiskt eller bara hullerombuller. jag gillar det! massor, om jag ska vara ärlig. allt man förstår, tycker är lätt samt inspireras av, det är det man tycker är roligt. samtidigt måste det innebära en utmaning på något plan, så att man inte ger upp. hoppas ni också har något roligt på gång :)
japp, det var det, en natthälsning från eran lilla nörd! puss & kram
What you see is what you get
lägesrapport! är så otroligt hungrig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. vispgröt funkar fortfarande, men jag är olidligt trött på glass och yoghurt. har en halv konserverad ärtsoppsburk samt 3x3 påssoppor kvar men samtidigt har jag idag plus 10 dagar kvar innan jag förväntas vara fullkomligt awesome igen.
jag orkar inte; samma sak varje dag, det är så ofattbart tråkigt att ha sjukledigt. hejhejhej här är jag på min fjärde/femte dag (beroende på hur man räknar). beroende på hur många pills man får ta och när, så går dagarna upp och ner. mår bättre, mår sämre. några släktingar råkade vara på besök och så hur jag hade det, sa åt mig att jag bara ljuger i min blogg. att jag får det att se ut som att jag har det bra hela tiden. har ni fått den uppfattningen? har ni förlorat förmågan att läsa mellan raderna? jag vill inte tro att ni är oförmögna att förstå eller för naiva för att inte uppfatta sarkasm. vet inte om det bara är de, men vill gärna tro att ni alla andra förstår att det inte är så bra just nu.
om jag skriver att jag upplever att smärtan min tonsilloperation orsakat mig inte är någonting mot den smärtan jag upplevde i samband med halsbölden, så betyder det ju fortfarande inte att det inte gör ont. det är väl klart som fan att det gör ont att svälja, ont att öppna munnen, svårt att tala och att det är störande när smärtan strålar ut mot öronen. det jag menar är bara att smärthetsgranden inte på något sätt kan jämföras, och att jag kan vara glad att det här gör mindre ont än ondskan i oktober. vet inte hur det kan uppfattas som att jag anser mig vara helt frisk och att allting skulle vara okej.
ifall ni vill tro det så är det fine by me. man läser vad man vill läsa. jag vill bara påpeka att det i något skede skulle vara dags att ta ett förstoringsglas i hand och läsa lite mer kritiskt. jag vill inte ägna min blogg åt att klaga och skriva hur dåligt jag mår just nu eller hur ont det tar i halsen, istället kan jag kompensera med andra grejer alternativt att inte blogga alls. men ifall ni väljer att tro att mitt liv är perfekt och att allting alltid är bra så vet jag inte vilken verklighet ni lever i. ingen har det konstant bra, och ifall det finns någon som inbillar sig det hoppas jag den personen illa kvickt kommer ner med tassarna på jorden igen och möter några motgångar - så att man lär sig uppskatta det goda.
om jag skriver att jag upplever att smärtan min tonsilloperation orsakat mig inte är någonting mot den smärtan jag upplevde i samband med halsbölden, så betyder det ju fortfarande inte att det inte gör ont. det är väl klart som fan att det gör ont att svälja, ont att öppna munnen, svårt att tala och att det är störande när smärtan strålar ut mot öronen. det jag menar är bara att smärthetsgranden inte på något sätt kan jämföras, och att jag kan vara glad att det här gör mindre ont än ondskan i oktober. vet inte hur det kan uppfattas som att jag anser mig vara helt frisk och att allting skulle vara okej.
ifall ni vill tro det så är det fine by me. man läser vad man vill läsa. jag vill bara påpeka att det i något skede skulle vara dags att ta ett förstoringsglas i hand och läsa lite mer kritiskt. jag vill inte ägna min blogg åt att klaga och skriva hur dåligt jag mår just nu eller hur ont det tar i halsen, istället kan jag kompensera med andra grejer alternativt att inte blogga alls. men ifall ni väljer att tro att mitt liv är perfekt och att allting alltid är bra så vet jag inte vilken verklighet ni lever i. ingen har det konstant bra, och ifall det finns någon som inbillar sig det hoppas jag den personen illa kvickt kommer ner med tassarna på jorden igen och möter några motgångar - så att man lär sig uppskatta det goda.
Min stjärna
älskling, idag hade du fyllt elva år. jag saknar dig så att det gör ont ♥ elli saknar dig också. utan henne hade det varit ännu svårare för oss alla. jag hoppas att du är på en riktigt vacker plats för det är du värd, för du är världens finaste ♥
Sadness
idag åkte jag till villan med familjen, kusinfamiljen och mummi för att ta ett sista adjö av våran älskade hund. vi vill låta honom vila på det stället som han älskade mest. han älskade att vara ute på villan och har varit där varje helg sedan flera, flera år tillbaka. nu sitter jag hemma i min säng och bara väntar på att han ska knuffa upp dörren med sin nos. det är inte så lätt. sov gott gullet ♥
Min allra finaste skatt
när man tror att man har all tid på sig blir man hastigt nedsatt på jorden igen. jag trodde inte din tid skulle komma ännu. jag var så säker på att vi hade hur mycket tid som helst kvar. hur kunde det gå så fort? förra veckoslutet var vi ute och gick, veckan innan det var vi ute och sprang några gånger. allt var ju okej. jag kan inte förstå att du är borta, jag går omkring med tårar som bränner bakom ögonlocken för jag vill inte att det ska vara sant.
du hade det finaste livet någon kan önska sig ♥ du var mest pappas hund, men efter det var du min. min fina, fina älskling. de säger alla att det är mycket finare i himlen. att allt är bra. att det är en bättre plats att vara på. jag vill inte tro dem, för du hade det så bra bredvid min sida. där du är kommer det alltid att vara bäst.
det var dig jag saknade när jag var i usa. ingen annan än bara dig. du kom och sov med mig när familjen åkt iväg till skola/jobb hela våren innan. när jag åkte iväg gick du fortfarande till mitt rum. väntade på att jag skulle komma hem. jag saknade dig något så ofattbart. till slut kom jag hem. jag har blivit väckt av en blöt nos varje morgon, för pappa har sagt "gå och väck janina". när familjen har somnat har du buffat upp dörren till mitt rum och gjort mig sällskap. du hade tagit över min plats i sängen och jag lät dig. för jag älskar dig kompis. du är min.
du hade det finaste livet någon kan önska sig ♥ du var mest pappas hund, men efter det var du min. min fina, fina älskling. de säger alla att det är mycket finare i himlen. att allt är bra. att det är en bättre plats att vara på. jag vill inte tro dem, för du hade det så bra bredvid min sida. där du är kommer det alltid att vara bäst.
det var dig jag saknade när jag var i usa. ingen annan än bara dig. du kom och sov med mig när familjen åkt iväg till skola/jobb hela våren innan. när jag åkte iväg gick du fortfarande till mitt rum. väntade på att jag skulle komma hem. jag saknade dig något så ofattbart. till slut kom jag hem. jag har blivit väckt av en blöt nos varje morgon, för pappa har sagt "gå och väck janina". när familjen har somnat har du buffat upp dörren till mitt rum och gjort mig sällskap. du hade tagit över min plats i sängen och jag lät dig. för jag älskar dig kompis. du är min.
jag har delat så fina stunder med dig, du var speciell. jag kommer aldrig någonsin att glömma dig, och ingen kommer någonsin att klara av att fylla det rum som du lämnar tomt i mitt hjärta. ingen kommer någonsin kunna ta din plats. kom tillbaka. det var inte dags ännu. ungefär 12 timmar har gått och det har inte varit en lätt dag. vila i frid, min vackra limousinnos. jag älskar dig så ofattbart mycket ♥
Kaffestrejk nivå 10
första gången jag var så trött att ögonen pomppar mellan väggarna och man inte klarar av att fokusera med blicken, det var nog i gymnasiet. finns förresten ett speciellt klassrum i övisgymnasiet, om någon av er går där ska ni lägga märke till hur sömnig man blir under lektionerna (samhällslärarummet nära datasalen). nå hursomhelst så är det oftast när man sitter stilla länge (lyssnar, tittar, följer med) som man börjar bli trött. personligen skulle jag aldrig våga somna på lektioner, men i min skolgångshistoria har det ju hänt att man ba shit damn what?!? när huvudet faller framåt och man öppnar ögonen skitsnabbt i sin förskräckelse *HoPPaS På aTT iNGeN Såg*.
nå grejen var den att min blick slutade fokusera för någon sekund idag. drömde mig bort till mitt ide. tänkte en negativ tanke om att jag vaknat 6.45 imorse. steg upp fort som en iller när jag kände tröttheten krypa på, kan ju inte bli trött på jobbet. (på ett jobb jag hade för 3-4 år sedan ägnade jag en bit av kafferasten åt att stänga ögonen fem minuter på vessan). får gå sova tidigare ikväll. detta gäller även alla andra kvällar. får sluta kasta om rytmen på veckosluten.. men mest av allt tänker jag aldrig vakna 6.45 fler mornar (pappa, läs och anteckna).
MEN! det som inlägget egentligen skulle handla om: kaffe. jag dricker inte kaffe. jag kan dricka iced coffee och andra varma kaffeinspirerade drycker, men bara om jag har lust och känner att jag förtjänar det. typ usa. typ starbucks. typ nått isigt en varm dag.
jag ser hur folk går crazy för kaffe. galna kampanjer i usa att man får en free redhead roasted coffee på utvalda wendys manhattan locations om man hinner in där i morgonrusningen. släkten dricker kaffe varje morgon för att komma igång. folk dricker kaffe på arbetsplatsen innan jobbet och på första pausen. för att bli pigga och glada. andra pausen. tredje pausen. kaffe hit och kaffe dit. jag tycker det är så sorgligt att man BEHÖVER någonting på det där sättet. mamma sa att det bara är en vana, men jag anser att det är ett behov: något man get stucked up in using dvs något man inte bara kan sluta med eftersom man får en känsla av att man behöver det. typ att man inte kan leva. dagen är förstörd om man inte får kaffekoppen på morgonen.
se detta öde vill jag inte gå till mötes. jag vill inte behöva någonting för att vara awesome. jag vill inte vakna på morgonen och vara så trött att ena ögat inte går upp innan jag vräkt i mig en cup of coffee. luras att tro att den hjälper på traven. jag ska klara mig utan kaffe så länge jag kan! (men som jag skrev så är det okej ifall man känner att man vill ha det, att man tycker man förtjänar det, att det är en njutning och inte ett behov). ikväll skänker jag en tanke åt alla er som fallit i kaffeträsket. kram. kämpa på. jag är inte en av er, men idag (endast!! obs: undantagsfall!) tvivlar jag lite.
jag ser hur folk går crazy för kaffe. galna kampanjer i usa att man får en free redhead roasted coffee på utvalda wendys manhattan locations om man hinner in där i morgonrusningen. släkten dricker kaffe varje morgon för att komma igång. folk dricker kaffe på arbetsplatsen innan jobbet och på första pausen. för att bli pigga och glada. andra pausen. tredje pausen. kaffe hit och kaffe dit. jag tycker det är så sorgligt att man BEHÖVER någonting på det där sättet. mamma sa att det bara är en vana, men jag anser att det är ett behov: något man get stucked up in using dvs något man inte bara kan sluta med eftersom man får en känsla av att man behöver det. typ att man inte kan leva. dagen är förstörd om man inte får kaffekoppen på morgonen.
se detta öde vill jag inte gå till mötes. jag vill inte behöva någonting för att vara awesome. jag vill inte vakna på morgonen och vara så trött att ena ögat inte går upp innan jag vräkt i mig en cup of coffee. luras att tro att den hjälper på traven. jag ska klara mig utan kaffe så länge jag kan! (men som jag skrev så är det okej ifall man känner att man vill ha det, att man tycker man förtjänar det, att det är en njutning och inte ett behov). ikväll skänker jag en tanke åt alla er som fallit i kaffeträsket. kram. kämpa på. jag är inte en av er, men idag (endast!! obs: undantagsfall!) tvivlar jag lite.
-
i'm so fricking mad right now. i'm wouldn't be wrong betting you'd never wanna see me this angry. first of all, don't fricking judge me. i am doing my fricking best and i am fricking satisfied with my fricking situation. i chose this and i am doing a lot better than you could expect, so don't you dare compare me to other people. don't effing treat people differently, because there's no reason to. don't tell me this, and tell the other person that. i am fricking sick and tired of pointing out what's unfair. as long as you are trying to compare me to this shit, i could actually not care less. i know how i am doing and if you choose not to see it, well that's not my damn problem. at least i know. but when you start acting out and compare me to something fine, telling me to do better, asking me why i can't do better, that's where i fricking draw the line. DO NOT COMPARE ME TO OTHER PEOPLE. EVER. don't ever ask me. i am not anyone else than me, and there's so much to every damn fine story that you don't know so i would suggest keeping your mouth shout. i can't take it because i'm not going to try to satisfy anyone else than myself. to me it's important that i am happy. don't fricking try to take that away from me. show me a little bit of respect and realize you're the one who is at fault. i really don't care what you wish for right now. treat people as you want to be treated yourself, karma comes back around, wait and see. i've been working so fucking hard to make people proud, and if this is what i am getting back i'm not gonna play that game anymore. i've earned all these good things that has happened to me. i'm worth it. it's proof i've been doing something right. I DESERVE IT. not this. take this piece of fricking good advice: live like you preach. i am waiting for an effing excuse, and it better be good. just saying. ohh it better be damn excellent. over and fricking out.
Läget i New York och New Jersey
alla mina tankar går till min värdfamilj, mina vänners värdfamiljer, min värdsläkt, mina amerikanska kompisar, mina au pair kompisar och alla andra som kämpar sig igenom frankenstormen just nu. känns otroligt att sitta i säkerhet på andra sidan jorden, kolla på dessa bilder, känna igen ställen och verkligen bli träffad av faktan om hur hårt en världen kan slå emot. stay safe.
den sista av aftonbladets bilder här ovan är tagen i atlantic city. här under är några mina bilder från precis samma gata.
grymt när man kan se skillanden så här. en grej usa dock kunde satsa på skulle vara att gräva ner elledningar istället för att ha alla hängandes på stolpar längs med vägarna. klart träd & grejer faller ner, men hur mycket skulle det inte minimera elavbrott ifall elen var lägre ner? förra hösten när det snöade blev löven för tunga och föll över elledningar, vilket resulterade i flera hushåll utan el (alltså, bara i lilla monroe där jag bodde fanns 45.000 människor.. 20 minuter bort bodde det another 75.000, and it just goes on). gissa hur många som drabbas? gör om, gör bättre.
50 Shades of Grey
nu när allt fler börjar få upp ögonen för skandalboken 50 shades of grey (jag har skrivit om den ett par gånger tidigare men ni kollar väl bara på bilder.. no offense, jag förstår er) så tänkte jag dela med mig om mina tankar!
1. läs den på engelska! eller ja, dem, ifall du orkar läsa alla tre.
2. det finns en handling som går otroligt trögt framåt
3. man läser för att få veta handlingen, skippar pages :D (obs: bok nummer två feelings)
4. den är otroligt dåligt skriven
bevis på att den inte är så bra skriven? bland annat detta händer i bok 1:
51 gånger - rullar ögonen
35 gånger - ana biter sig i läppen
50 gånger - höjer ögonbrynen
58 gånger - ana nämner sin inre gudinna
92 gånger - ana säger något i stil med oh crap
81 gånger - ana säger jeez (inte alls i början, endast i slutet, otroligt jobbigt)
72 gånger - ana säger oh my
125 gånger - ana rodnar
199 gånger - christian mumlar
49 gånger - christian muttrar
195 gånger - viskar
46 gånger - flämtar
MEN! på något sätt lyckas författaren ändå hålla böckerna vid liv. ni ska inte tro på allt vad folk säger om boken, handlar rätt mycket om egna uppfattningar. man vill verkligen veta hur det kommer gå för huvudpersonen ana, så man kan inte sluta läsa. boken skrevs som en fanfiction efter twilight, men har endast en grej gemensam: såndär oförklarlig kärlek som seriöst inte går att förklara och som ingen annan kan få känna än just dedär fiktiva personerna som bara kommer från en drömvärld. sånt där som inte finns på riktigt, ni vet. men anyway, den ÄR underhållande. man vill läsa den. i alla fall jag ser fram emot att se hur de lyckas med filmatiseringen? :D
Rebecca & Nicole
this one is for you guys!
nicole - honey, thank you for all the support you gave me thru this year. i don't know how i would have survived without your awesome stories and all the laughter you brought to my life. i want to thank you for all the times i spent together with you. i've had so much fun with you that it's hard to put it into words. one thing i will never forget is how good we all were together, how good we all are together; sandra and you, emma and i. the four of us. we are unbreakable and i love us. i will never forget the pennsylvania ski trip that we made :D i will never forget you! you are an awesome aussie chick and i will visit you back here in the states, and i will def come to australia one day. and you know the plans we made up for us - it's all gonna happen. i love you girl, and i will miss you to death. you know how the shadows ended up shining so bright? always remember that you are golden. have a wonderful another year in the us, babe! ♥
rebecca - oh baby! i was certainly not hanging out with you as much as i should have, but the moments we shared together were so good they are hard to beat. i want you to know how wonderful you are, and how much it means to me when you always light up my life. i feel so loved by you, and i don't think a lot of people have that ability; they can't love like you! i want you to know how much i love you. just seeing you smile makes me happy! i wish you all the best, make your last months the most awesome months in your life. i know you already know how to seize the day, because i can see how you are living your life to the fullest. i'm happy i got the opportunity to meet you and get to know you. i'm lucky i know you. thank you for being you, thank you for everything, and thank you for your awesomeness ♥
Better as a memory
it's past twelve which means it's already saturday. i was working the whole night but it didn't feel like work at all, it was just hanging out with the kids watching tv, doing nothing, chilling. i don't really think i feel like i am working anymore - or maybe it's just today. maybe it's because i know how little time i have left here. my american family came home today, they've been spending a week on a beach house so i was happy to see them again. i want to spend time with them, because i want to make it count. you seriously have no idea how much i am going to miss them. you know, work is always work and you can't always enjoy to work, but i've been living with this family for a year so it's gonna be too hard to say goodbye.
at the same time i'm looking forward to california like hell, i am so frightened of the future. i don't wanna go home, i want to stay in the us with the friends that i made here (and import some friends & fam from home). it's absolutely amazing that i made this whole year here without missing as much as i should have. i did it. the au pair job is certainly not as easy as you would believe, i'm not even gonna try to explain because you won't understand if you didn't experience it on your own. there's lots and lots of girls quitting and going home earlier, rematching, just giving up. i made it and i am so proud of myself. i got such a good life here. good friends and a wonderful family, that i love, and that loves me. i feel it. and i've just got thirteen days left. it's sad. it's different leaving this, than leaving home. i know what home is and i know i am always (eventually) gonna return home. home is there for me. it's not the same you know.
how bad is it that i already am looking at flights back here? i didn't even leave yet, and i already want to come back in a second. while i still was too stuck in my hometown (somehow i wish things would be the same at home when i get back, somehow i wish it all changed to something so much better) i was browsing dream destinations every day. today i caught myself doing that, looking for flights to, just, somewhere. out in europe, out to explore the world. out to live and to see things. meet people and get experiences that impossibly can happen in my little town. oh gawd i don't even feel like i am supposed to go home yet.
i'm alone with the kids tonight, so imma go upstairs and check up on them - if they fell asleep, make sure the tv is not on and stuff. it's so quiet here so i guess they are already dreaming. dreaming is good and that's what keeps you alive. never be afraid to dream out loud. there's so much to life that i have yet to see, but it's so hard to let go.
Kontroversiellt
så himla trött, ska gå och lägga mig nu när ni börjar vakna till liv igen. jag har 28 dagar kvar i new jersey och jag håller på att dö inombords. känns alldeles för svårt att lämna det här och.. åka till vasa. vasa av alla ställen på jorden. av alla turkosa stränder, bungalows vid vattnet, trädkojor eller betongdjunglar faller min lott på lilla vasa där alla känner någon som känner någon. en charmig sommarstad, javisst. men jag har missat hela sommaren och kommer komma hem i perfekt stund för höstens kyliga vindar som är kallare än vintern här.
ärligt talat, alla ni som bor i vasa, känner ni inte hur ni bara måste få komma bort? hurudan lättnad det är när man hoppar på ett plan söderut och får komma iväg, om så bara för en vecka. hurudan lättnad det är att bara åka ut till en villa, bara man åker ut ur stan och flyr verkligheten för en ynka sekund. new jersey har varit min verklighet i elva månader och jag har inte behövt skänka en tanke på hur livet gått vidare hemma. jag har brytt mig om nyheter i släkten, jag har brytt mig i grejer som varit viktiga för mina vänner. jag har brytt mig om att prata med mina vänner, vilket har varit otroligt svårt, inte bara på grund av tidsskillnaden på sju timmar, utan också på så totalt olika scheman och livsstilar.
jag vill tacka mina nära vänner (ni vet precis vilka ni är, ni är få) som har funnits här varje gång jag har behövt er och varje gång jag inte behövt er men bara blivit lycklig av er själva existens. ni som verkligen har fejjanchattat med mig på lite djupare plan än hej, hur är det, det är bra, själv? tack, hej. ni som har svarat när jag ringt er på skype. ni som har ringt mig och velat höra dagens nyheter. ni som har ringt och sms:at mig på mitt finländska nummer. ni som har emailat mig. ni är guld, jag är otroligt tacksam för att jag har er. det var inte lika svårt som jag trodde att vara "ensam" här, mycket tack vare internet och all kommunikation det förenklat för mig. nästan som om ni vore här. men nästan räknas inte.
vet att jag kommer bli så jäkla lycklig när jag får se släkten och alla mina vänner igen, känns som att det blir en bristning av ett känslotillbakahåll som jag haft under året. har inte riktigt tillåt mig att känna någonting annat än fullständig lycka. ett lyckorustillstånd som varat för länge. skjutit bort allt annat som om det inte vore sant. det är så länge sedan jag har sett er att jag nästan glömmer hur man saknar. det ska bli otroligt härligt att få krama om er alla, att få umgås med er igen. att få min frihet tillbaka. jag vet dock inte vad som kommer bli svårare: att åka hem, eller att lämna livet jag har här. egentligen samma sak, men föredrar att tänka på det som två olika. kanske borde stanna uppe i planet och singla slant, be dem vända eller be dem åka hem. vet inte.
jag önskar att jag fick plocka ut en väl utvald skara själar och flytta hit med er. vasa är för litet för mig, och jag ska bo kvar minst fyra och ett halvt år till. men det sägs att man ser vasa ur andra ögon så fort man börjar studera efter gymnasiet, så vi får fasiken hoppas på det bästa. framtiden är alltid ljus. tro inget annat! i'll make the best of it. nu ska jag ta till vara på resten av mina dagar här, har fina grejer att se fram emot. min finkusin och en del av min-bästa-väns-trio är på väg till new york, och nästa vecka kommer de att komma till mej i jersey. jag hoppas så innerligt att jag får en chans att åka in till manhattan i helg, för jag behöver dem.
When it can't get worse
jag går sönder en smula. emma åker nästa helg. jag kan inte fatta men försöker göra allt för att förstå. nobody said it was going to be this hard. hur ska jag kunna vinka hejdå åt alla minnen vi skapat under det här året, vinka hejdå åt min finaste. jag vet att jag har några väldigt nära vänner sedan förr, men jag vill att ni ska veta hur högt emma har klättrat. jag litar på henne till tusen, hon känner mig och hon är äkta. hon är guld. jag kan vara mig själv runt henne, hon är med på allt och framför allt så är hon spontan. hon skäms inte ifall jag går runt i butiken och sjunger, istället stämmer hon in i sången och drar några dancemoves. hur ska jag kunna leva utan att kunna umgås med henne precis när jag vill? jag behöver henne. jag såg henne imorse och jag saknar henne redan.
på samma gång som jag vill åka för att emma åker så känner jag att jag inte vill åka härifrån. jag vill bara åka till californien med fanny, men istället för att hoppa på planet som ska ta mig till helsingfors vill jag bli kvar där. jag vill förlänga mitt år, jag vill stanna här men jag vill avancera och skaffa något nytt jobb. men det är för svårt just nu, tror jag kommer få åka tillbaka istället. men om ni vill ha sanningen slängd rakt upp i ansiktet så får ni den här - jag vill inte komma hem. jag vet inte vad jag ska säga, jag älskar alla er som älskar mig, men jag är inte klar här ännu. vet inte vad jag ska ta mig till.
Jag vill inte lämna New York
mitt liv är helt enkelt för bra. jag kommer få världens bästa födelsedagspresent. fanny kommer att åka till california med mig. emma och josefina har bokat flyg och kommer att komma och hälsa på - både bo i new york och här hos mig i jersey. jag kan inte önska för så mycket mer. när det här äventyret är över kommer jag att ha haft besök av så många fina, jag vill bara att ni ska veta hur sjukt tacksam jag är bara för att ni finns och för att ni är underbara.
emma har bara hälften av min tid kvar här, så det känns som att det börjar lida mot sitt slut. försöker verkligen ta vara på varje sekund vi har att skapa minnen här. mer och mer börjar det kännas som att jag aldrig vill att det ska sluta. som att jag vill leva kvar i den här bubblan längre. jag vill inte åka ifrån new york. att åka hem betyder att åka från city till new jersey. jag förstår inte att jag kommer lämna allt det här inom två månader. jag vill åka på resa hem till vasa för att liksom.. checka läget och hänga med mina vänner för en liten tid. men sen vill jag komma tillbaka. varför skulle jag inte vilja komma tillbaka? vet att det måste bli nya äventyr istället, men jag känner redan nu hur jag kommer att längta hit och fråga mig själv varför jag någonsin åkte hem igen. så många men.
fast det kommer inte vara det samma utan emma, så kanske det bara är lika bra. följer bara vägen som ödet bestämmer. vi får bara byta 13 minuters bilfärd till att sitta på flyget i en timme. usch vad det kommer vara svårt. som tur kommer mina gullevänner som plåster på såren ♥ sånt stort tack åt alla personer som sprider glädje runt mig. ni är seriöst guld.
Minnen från min barndom
när jag var liten var jag tjejen som satt i timmar och lyssnade på olika fairytales på cd. jag kommer inte ens ihåg alla historier vi hade, men rödluvan var en av dem. jag minns hur jag satt i fotändan på mamis&papis säng och berättade dem utantill, med samma tonfall som på cd:n, hoppade inte över ett ord. sääkert jättekul för mina föräldrar, alltså ååh blir galen på att småbarn alltid måste ha någon som tittar på deras grejer? sure en gång men hela tiden?! vitsi att jag var en av den jobbiga barnarmén.
som alla somrar jag & mina kusiner övade någon timme på ett cirkus program och sedan framförde vi vår så kallade cirkus hiphop. vår cirkus utan ett enda inslag av hiphop. stackars föräldrar som ville ha en lugn chillkväll med bastu & lite get-together, så står det skrikiga barn på gräsmattan och framför konster enligt ett inte-så-inövat program. minns hur vi hade musik och framträdde med låtarna. a-teens var favoriten, jag var alltid marie och kitty var sara. hursomhelst var fiffi också med, vi hade klätt på henne en vit prinsessklänning och vi sjöng till en finsk låt som heter satuprinsessa (sagoprinsessan). vet inte riktigt om det var planerat eller improvisation, men fiffi satt på en stol som jag & kitty ettutre klemppade (fällde) ner så hon föll bakåt med ryggen före. sittandes i stolen. vad tänkte vi där liksom?
på tal om kusingrejer så gick jag, kitty & fiffi på bio när crossroads visades. vi var huge fans av britney, och "min dåvarande pojkvän" (hahaha) printtade ut massvis med bilder på britney som han gav åt mig i skolan =))) var så glad! hehe. anyway, tillbaka till filmen. screenen visade när britney pussades på motellet eller whatsoever, och vi satt så här:
* le porely drawn cinema-thingy, kitty-fiffi-jag, året: sten. önskar att jag stolt kunde skriva ritad i ms paint, men ty ack den är gjord i paintbrush som är närmast paint man kan komma på en äppeldator. har ingen datskimus heller så det är det bästa jag kan åstadkomma. trettio minuter av min dyrbara tid spenderade jag på denna. NJUT AV MITT MÄSTERVERK OKEJ?
den enda grejen jag egentligen ville berätta för er när jag började detta inlägg, är berättelsen om hur det gick till när jag lärde mig skillnaden på you're och your. som ni läste innan var jag en tjej som lärde mig grejer utantill. jag läste på mina favoritkapitel i hissaboken på femman tre månader innan, så när provet kom behövde jag inte läsa utan jag bara rabblade upp allt i hjärnan och skrev ner svaren ordagrannt som det stod i boken. ?!?!?! what. alltså.. vem gör så? tydligen jag. hade kanske inget liv eller något åt det hållet? läste på prov alltid 2 veckor i förhand. hade åtta tior i mitt slutbetyg. var stolt. (obsobs denna smarthets glans eller detta hektiska pluggliv lät jag falla till grunden när jag ville bli lite tuffare *HoST* på sjuan. slutade plugga några smulor men var ändå smart, åååh tack hjärnan för all bulla du har låtit min penna skriva ner)
halåå nu tappade jag tråden igen?! jag var elva år och hade engelskaprov. isak var min engelskalärare och jag satt ute i korridoren på andra våningen i vikinga skola och skrev för fulla halsar. satt där i vad som kändes som tusen år, för jag hade skrivit you're då det skulle vara your. jag tror till och med jag hade skrivit youre. jag visste att något var fel men kunde liksom inte sätta fingret på det. lämnade in mitt prov med svansen mellan benen, var ju som sagt tjejen som inte KUNDE ha fel för det var lite som ett svek mot mig själv. fick i alla fall tillbaka provet med ett halvt poäng avdraget. your your your. exakt i den sekunden lärde jag mig av mitt misstag. efter den sekunden har jag knappast någonsin (man ska aldrig säga aldrig) valt fel mellan your (din) och you're (you are, du är).
på tal om elva år. satt med klass 5b i vårt klassrum och skrev biologiprov. jag hade svarat på alla frågor, men satt och funderade på en. vad kallar man för hönor som fått gå i friheten och får värpa fritt? hade ingen aning i hela världen. ingen ingen ingen jäkla aning. satt och blev frustrerad innan jag kollade över på kim laines provpapper. han hade skrivit ett svar med världens största bokstäver. tog chansen och skrev av hans svar och lämnade in provet. när vi fick tillbaka proven var det bara en enda i klassen som fått fullpoäng. berättade aldrig för någon att jag fuskat till mig den sista poängen, njöt av stjärnglansen istället. alltså åååh vilken pluggis jag var.
And you feel like falling down
det är så orättvist. när allt flyter på hur bra som helst, verkligen hur bra som helst, så orkar allt bara rasa ner samtidigt. inte allt, men mycket. mycket viktigt. det är sånt man inte skriver om i bloggen för att det är för privat. därför kommer jag inte att berätta. jag är ledsen för jag tycker verkligen inte att jag, eller de som är nära mig, förtjänar det här. just nu. aldrig. vill bara att all jäkla skit ska vara över. vill verkligen ha the time of my life här, men livet går vidare även på andra ställen, och jag skulle seriöst ge upp min tid här för att hoppa framåt i tiden ett-två år och bara stå där med facit i handen och veta att allt är okej. att det bara var en mardröm som vi slutligen vaknade upp från. att det finns en väg ut och du hittade den.
det är inte bara det att någon jag bryr mig om otroligt mycket har det svårt, så svårt att vi har det svårt att sätta oss i personens ställning. det är också planer som varit så självklara, som någon bestämt att spräcka som en ballong. det är också att vi råkade vara på fel ställe vid fel tidpunkt ikväll, vi inte hade med oss vad vi behövde, jag glömde något viktigt jag aldrig borde ha glömt, jag får ta konsekvenserna för det. känns så sjukt surt men det måste finnas någon mening med det. känns värdelöst. mina problem är ändå ingenting mot dina problem.
fine, go on, bara spräck sönder alla ballonger som håller mig flygande. men glöm aldrig bort att ge allt. kämpa på. ge aldrig upp. ge. aldrig. upp.
Let the world know
share! gör denna hemska man berömd så kan han inte komma undan.
