JANINA KRONLUND. - Det läskigaste jag varit med om.

när jag kollat igenom hela internet så finns det bara ett nöje kvar: det är forumet aihe vapaa på vauva.fi. det är så sjuttons underhållande! just nu håller jag på att läsa denhär tråden (obs, på finska): klick. tråden handlar om ouppklarade saker eller händelser som man fortfarande funderar på. det finns massor med skräp men sjuttons många guldkorn, typ spännande övernaturliga händelser som folk varit med om.

började tänka på en egen historia som jag tänkte dela med mig. det handlar om ett veckoslut i pennsylvania när jag var au pair. jag har bloggat om veckoslutet här och här, men aldrig skrivit ut hela historien.

det var emma, sandra, jag, nicole och benita som åkte iväg till bear creek i pennsylvania. vi hade bokat två rum på ett bed and breakfast, antagligen det billigaste alternativet vi hittade, vår au pair-lön var ju inte så hög. vi hade åkt i backarna under hela dagen så det var en bunt riktigt trötta tjejer som satte sig i bilen för att hitta bed and breakfastet. vi körde upp och ner för berg och genom skogar. till slut så såg vi ett hus framför oss och navigatorn meddelade att vi var framme.

redan när vi såg huset var vi lite tveksamma, men parkerade bilen och gick för att checka in. i mitt blogginlägg från då så har jag skrivit att det var mysigt. det är nog inte riktigt det ordet vi skulle beskriva det med.. eller liksom ja, det var rätt litet och på ett sätt hemtrevligt, men alltså.

det var väldigt mycket trä i inredningen, tavlor på människor från 1800-talet eller eventuellt tidigt 1900-tal. jag kommer inte ihåg så mycket mer, men vi satt på trästolar nere i vardagsrummet en stund och diskuterade med värdparet. tror vi kände att vi var tvungna, eftersom det var ett bed and breakfast. jag fick en känsla av att det skulle bli någon slags sektmöte i vardagsrummet så fort vi gick upp och lade oss.

mitt och emmas rum var väldigt mörkt och de lampor vi hade hjälpte inte så mycket. i det dunkla rummet såg man att antikmöblerna var fina med snirkliga detaljer. vår säng hade en brun sänggavel och i ena hörnet på vårt rum så stod en robust trämöbel som var en slags blandning av byrå och skänk. på denna möbel stod ett skrin, något i stil med detta:

en av mina vänner (minns inte exakt vem det var) stod över en meter ifrån denna byrå och hade en papperslapp/kort/foto/liknande som hon skulle lägga ner, så hon kastade den mot byrån med en lätt rörelse (samma vinkel som när man kastar sten och vill att den ska ploppa vidare längs vattenytan). det fanns en liten, liten springa mellan själva locket och skrinhuset. papperslappen slank lätt in i skrinet, den liksom sögs in där. vi stod och tittade på varandra och såg förmodligen ut som frågetecken. hade ingen aning om hur det där precis hade gått till.

dörren till vårt rum hade ett stort nyckelhål med en gammalmodig järnnyckel i, men dörren gick inte att låsa även om man försökte. visst gick den fast, men bara man tog i med ett lite hårdare tag så gick den upp. utan nyckel.

jag var svintrött efter en dag i backen och mina kinder hettade riktigt ordentligt. efter att ha duschat i en mörk, liten dusch (det var något creepyt med den här duschen också men jag minns inte vad) så var vi så trötta att vi bara ville sova. emma lade sig ner och somnade ganska fort. jag lade mig ner på sidan närmare dörren och var redo att sova i tolv timmar.

en stund senare vaknade jag men kunde inte röra på mig. jag öppnade ögonen men stängde dem lika fort. i hörnet av rummet stod en lite äldre man. jag kunde inte urskilja hans ansikte men jag vet att han hade passerat sextio. han bara stod där och tittade mot oss. han hade en hög hatt på huvudet. hur hade han kommit in i rummet? hade han bara gått igenom dörren, eller kom han någon annan väg? varför gick han inte sin väg? varför stod han där och tittade på oss?

jag tittade igen, denna gång bara med ena ögat. det andra ögat hade jag begravt nere i kudden. han stod fortfarande där. jag var så jävla rädd men jag kunde inte göra någonting. emma sov bredvid mig. jag knep fast ögonen och drog täcket tätare runt om mig. jag spände mig men somnade till slut.

ungefär så här såg han ut

vi lever alltså i början år 2012 och det är precis när iphone börjat bli en grej (men inget vi hade ännu då). våra telefoner kommer man inte ut på nätet med, för mobildata är ingen grej ännu. telefoner lever i flera dagar på samma batteri för vi har inga appar. allt man gör med telefonen är att ringa och smsa.

jag hade min finska nokia och min au pair flip phone med mig. emma hade sin flip phone. sandra, benita och nicole hade sina mobiltelefoner. nästa morgon var det någon av oss som lätt konstaterade att telefonen är död. och sedan en till. de flestas telefonbatterier hade dött eller de få som levde hade ingen signal. jag hade förstått om någon telefon hade varit utan akku, men så många? båda mina telefoner hade dött och som jag skrev i bloggen 2012 så hade jag fullt batteri innan?

dessa telefoner hade jag

saker som hände under denna helg är fortfarande mysterium som jag inte fått svar på. hur kunde pappret åka in i ett skrin, genom en liten springa? vad var det för kraft i skrinet som drog pappret till sig? hur rymdes det in och hur råkade det komma i så perfekt vinkel? varför dog allas telefoner?

mannen jag såg i rummet, det mysteriet har jag ändå svar på för det har hänt mig även fler gånger efter detta. sömnparalys eller sömnförlamning kallas det, i och med det så kan det hända att man hallucinerar. HÄR levererar wikipedia en förklarande sammanfattning, läs! det är intressant.

HÄR är förresten länken till bed and breakfastet så ni kan gå och kolla på de olika rummen, vardagsrummet, matsalen, stilen, bilderna på väggen. jag tror att the gery är rummet jag och emma sov i. vill påpeka att de har renoverat sedan vi var där, så duscharna och helheltsintrycket är inte alls längre lika skrämmande som när vi var där för 6 år sedan :D

har det hänt er något liknande?

Janina Kronlund