en sak man aldrig riktigt förstår, är då man själv gör fel, eller då man kanske inte gör någonting överhuvudtaget. varför skulle man själv vara den som har gjort något som inte är rätt, såklart felet är alla andras förutom ens eget. vem vill erkänna att man har fel, vem är egentligen bra på att ta emot kritik?


det är fel att kritisera någon för ett handlande som även borde förväntas av en själv, om man ska göra ett nummer av allt. om man har en vän som man aldrig nästan är med, vems fel är det då att man inte umgås? självklart det är vännens fel, som borde ringa när den har tid. aldrig tänker man på att felet kanske sitter i en själv, tänk att man faktiskt också kan ringa. man behöver inte umgås hela kvällen, det räcker att catcha upp över en kaffe.

det krävs så lite, vet ni. vad ska jag göra på för exempel? jag blir bjuden någonstans av ett gäng kompisar, då är det väl lite som en självklarhet att det nästa steget är mitt. jag som ska hitta på något. jag som kan föreslå att vi ska ta en mysig filmnight eller luncha någon dag. om det inte går så har jag försökt i alla fall.

det jag försöker säga är att en vänskap fungerar på det sättet, att man gör saker för varandra. det är inte alltid du som ska ringa mig om du vill vara med mig, jag ska ringa dig också. om jag umgås med någon annan behöver jag inte bjuda med dig om jag inte vill, samma gäller dig.


det är så enkelt, livet är vad du gör det till. antingen sätter man sig ner och klagar, eller så tar man tummen ur röven och gör någonting åt saken :)